Lektion nitton - Hej fröken Svensson, De senaste veckorna har jag varit upptagen med ett målarjobb. Jag skulle måla ett svenskt hus och en ytterdörr. Jag säger uttryckligen ”och ytterdörr” eftersom dörren kom till senare som ett extra jobb. Kunden räknade med fyra timmar för dörren. ”Det borde gå”, sa hon. Jag nickade. Dörren var knallorange. Ägarinnan hade valt ut en ny burk färg. ”En nyans mörkare”, sa hon på telefon. Jag nickade. Slipmaskinen med sandpapper stod i skjulet. Jag började jobbet den första höstdagen. Dörren måste först slipas ren. I skjulet hittade jag en gammal slipmaskin som fortfarande gick på petroleum och som man måste vrida igång med en vev. Jag fäste sandpapperet, slipade i en minut, papperet gick sönder, jag fäste ett nytt papper och det gick också sönder. ”Det här kommer inte att fungera”, sa jag högt. Jag nickade. Jag bestämde mig för att först måla huset med röd färg och köpa en slipmaskin på kvällen. Jag köpte en som gick på el. En vecka senare började jag med dörren. Jag slipade i en minut och då kom det fram ett andra lager färg, gult. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det tredje färglagret fram: blått. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det fjärde färglagret fram: vitt. Dörren såg ut som en godisboll: apelsin, banan, blåbär och till sist: tuggummi. När hela dörren var klar hade jag arbetat i fyra timmar. Dörrens fönster var täckta med tejp. Tejpen hade fastnat på det gamla glaset och jag kunde inte få bort den. Jag började skrapa med en liten kniv. Centimeter för centimeter, nej, millimeter för millimeter fick jag bort den. Äntligen kunde jag börja måla. Som en professionell målare tog jag färgburken och en pinne. Med en smidig rörelse öppnade jag burken. Jag stirrade med öppen mun på innehållet i burken i tolv sekunder; det var exakt samma färg som lager ett; apelsinorange. Jag torkade bort dammet från dörren och tog min finaste pensel. Det är ett magiskt ögonblick när man doppar penseln i färgen för första gången. Jag strykte försiktigt färgen på den kala dörren. Det såg jättefint ut. När jag var klar med det första lagret tog jag några steg tillbaka. Träet syntes genom färgen, så jag insåg att jag måste göra om det nästa dag. Jag hade redan arbetat i sex timmar. Nästa dag slipade jag färgen med fint sandpapper och började med lager två, men även efter lager två kunde jag fortfarande se träet genom färgen. Färgen täckte inte. Jag sa till mig själv att jag skulle lägga på ett lager varje dag tills dörren hade blivit en massiv apelsin. Nu måste jag tillägga att jag normalt inte pratar högt. Det beror inte på åldern, utan på att huset låg helt avskilt intill en skog och jag var ensam på området. Jag kände mig iakttagen av rävar, älgar, hackspettar, ekorrar och grävlingar och trodde att de skrattade åt mig från buskarna. Då är det klokare att prata med sig själv, även om det bara är med sig själv. Okej, idag har jag gjort klart dörren. Jag har målat fyra lager, utan droppar och snyggt och jämnt. Om man kommer gående på avstånd och ser den dörren kan man genast begära behandling mot grå starr. Den färgen bränner sig in i näthinnan. Jag tycker synd om den man eller kvinna som om femton år får i uppdrag av ägaren att slipa den dörren. När jag cyklade hemåt föreställde jag mig hur det skulle gå till. Det skulle bli en helt annan godisboll; apelsin, apelsin, apelsin, apelsin. ”Tråkig godisboll”, sa jag. Jag nickade. ”Jag ska se till att jag har valt ett annat yrke till dess.”
Lektion sexton - Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären. Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet. Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan. Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med. Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag. Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också. Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt. Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag. ”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort. Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt. Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt. Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag. Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över. Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.
