Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Lektion trettiofyra Hej fröken Svensson, ”Det finns också några sidor med.” Den unga kvinnan på andra sidan linjen försökte få mig att höja budet med tio euro, men jag hade redan bestämt mig. ”Jag bjuder tjugo, för jag måste också skicka dem.” Det blev tyst och sedan sa hon: ”Okej.” ”Okej, kan du packa dem ordentligt? Jag ordnar paketet.” ”Okej.” ”Tack så mycket, hej då.” ”Hej då.” Telefonsamtalet var slut och jag hade just köpt sjutton slipsar för mindre än en euro och åttio cent styck. Jag lade ner telefonen och blinkade till min fru: ”Det finns även några sidotygsslipsar med!” För försäljaren var det tjugo euro i potten från hennes farfars arv, hon kände inte till värdet. Hon skulle kunna sälja pärlor till svin. Hon hade bråttom. Hennes farfars lägenhet måste tömmas. För mig som köpare var det dock sjutton slipsar som var och en hade kostat minst femtio euro och, som det ofta är med slipsar, sällan hade använts. Medan jag njöt av mitt köp och drack en god kopp kaffe med en fylld kaka, rullades de sjutton slipsarna nu upp av någon på en metallbänkskiva och stoppades i en skokartong. De transporterades i cykelkorgen till närmaste postkontor. Där bars lådan av dussintals händer över tre landsgränser tills någon i uniform till slut ringde på dörren för att överlämna skokartongen. Det var förväntansglädjen. Då skulle jag hänga upp alla slipsar och beundra dem. Att bära slipsarna var efterglöden. Varje gång jag tittade i spegeln skulle jag skratta inombords igen. Om någon skulle säga: ”Vilken fin slips, den passar dig bra”, skulle jag nicka blygsamt. Som om jag bara hade knutit något runt halsen, något som fanns till hands, men samtidigt visste jag precis vad jag gjorde. All den mödan, allt arbete, alla resor, all glädje och alla komplimanger, för bara en euro och sjuttiosex cent per slips. Kaffet smakade så gott idag. ”Har du inte tillräckligt med slipsar?” frågade min fru, varpå jag svarade: ”En man har aldrig tillräckligt med böcker och slipsar, älskling.” ”Men du kan bara ha på dig en åt gången.” ”Det gäller även dina skor.” ”Nej, jag brukar ha på mig två åt gången.” ”Jag skulle gärna sätta på dig två slipsar, men då får jag nog inte igen min krage.” ”Om du tar en bit till av den fyllda kakan kommer du förmodligen inte heller att kunna knäppa din krage.” Hon skrattade över sin bok till sin man. Vi har ibland den märkliga vanan att härma andra par som käbblar med varandra, trots att vi är av samma skrot och korn. ”Hoppas att det inte kommer fler paket efter det här. Snart vet jag inte vad jag ska köpa till din födelsedag!” sa hon och fnissade. ”Det verkar enkelt: en bok eller en slips.” Båda skrattade och drack sin kaffe, medan en dam 800 kilometer bort suckade högt och rullade upp slipsar för mindre än minimilönen.
