Lektion tjugo - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövn ing. Konversationlektion 3 På marknaden # Hej fru * Hej herr # Jag ser att ni säljer donuts? * Det stämmer # De ser jättegoda ut. * Tack så mycket # Vilken mängd smaker! * Ja, vi har trettio sorter idag. # Trettio! Fantastiskt! Tystnad * Är ni intresserad av donuts? # Ja, det var väl uppenbart. * Vilken donut kan jag locka dig med? # Jag försöker fortfarande smälta siffran trettio. * Haha, ta den tid du behöver. Jag hör vad du säger. # Vad hör du då? * Vilken smak du är intresserad av. # Det kan jag säga direkt. Alla trettio! * Alla trettio? # Ja, absolut. * Varsagod. Tystnad * Vill du ha donuts i en låd # Det är nog enklast, ja. * Vill du ha dem i en viss ordning? # Är det viktigt? * Nej, egentligen inte, men ögat vill också ha något, haha. # Haha * Vi ger rabatt vid stora beställningar. # Trevligt att ni ger rabatt till kunder. Tystnad * Då blir det 900 kronor # Den här marknadsståndet? * Nej, donuts. # Kostar det 900 kronor att tillverka? * Nej, donuts i lådan. # Vilken låda? * Den jag har packat åt er. # Nej, det kan jag inte ta emot, en sådan gåva på 900 kronor. * Det är ingen gåva. # Det är blygsamt av dig, men jag tycker att det är en stor gåva. * Nej, jag menar, eh... du får köpa lådan. # Vad ska jag göra med en låda? * Den här lådan full med donuts. # Åh, är det donuts i den? Det låter gott. Men om jag måste köpa lådan, då tar jag hellre munkarna i en påse. * Nej, jag menar, du får betala för den här lådan med donuts. # Åh, är det inte en present? * Nej... ja... det vill säga, du får rabatt. Så du får tre donuts gratis. # Men lådan kostar 900 kronor? * Ja # Jag har inte 900 kronor på mig. * Har du inga Swiss? # Nej, jag är gäst i det här landet. Tystnad * Men du ville väl ha trettio donuts? # Ja, men om jag köpte allt jag ville ha skulle jag vara fattig som en kyrkråtta när jag kommit till slutet av marknaden. * Så du vill inte ha några donuts? # Jag vill ha donuts, men jag vill inte köpa några. * Ja, men vi kan tyvärr inte sälja dem gratis. # Jag förstår din situation. Men de ser jättegoda ut. * Tack så mycket # Vilken mängd smaker! * Vill du gå vidare nu?
Lektion sexton - Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären. Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet. Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan. Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med. Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag. Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också. Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt. Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag. ”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort. Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt. Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt. Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag. Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över. Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.
