Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Lektion trettiofyra Hej fröken Svensson, ”Det finns också några sidor med.” Den unga kvinnan på andra sidan linjen försökte få mig att höja budet med tio euro, men jag hade redan bestämt mig. ”Jag bjuder tjugo, för jag måste också skicka dem.” Det blev tyst och sedan sa hon: ”Okej.” ”Okej, kan du packa dem ordentligt? Jag ordnar paketet.” ”Okej.” ”Tack så mycket, hej då.” ”Hej då.” Telefonsamtalet var slut och jag hade just köpt sjutton slipsar för mindre än en euro och åttio cent styck. Jag lade ner telefonen och blinkade till min fru: ”Det finns även några sidotygsslipsar med!” För försäljaren var det tjugo euro i potten från hennes farfars arv, hon kände inte till värdet. Hon skulle kunna sälja pärlor till svin. Hon hade bråttom. Hennes farfars lägenhet måste tömmas. För mig som köpare var det dock sjutton slipsar som var och en hade kostat minst femtio euro och, som det ofta är med slipsar, sällan hade använts. Medan jag njöt av mitt köp och drack en god kopp kaffe med en fylld kaka, rullades de sjutton slipsarna nu upp av någon på en metallbänkskiva och stoppades i en skokartong. De transporterades i cykelkorgen till närmaste postkontor. Där bars lådan av dussintals händer över tre landsgränser tills någon i uniform till slut ringde på dörren för att överlämna skokartongen. Det var förväntansglädjen. Då skulle jag hänga upp alla slipsar och beundra dem. Att bära slipsarna var efterglöden. Varje gång jag tittade i spegeln skulle jag skratta inombords igen. Om någon skulle säga: ”Vilken fin slips, den passar dig bra”, skulle jag nicka blygsamt. Som om jag bara hade knutit något runt halsen, något som fanns till hands, men samtidigt visste jag precis vad jag gjorde. All den mödan, allt arbete, alla resor, all glädje och alla komplimanger, för bara en euro och sjuttiosex cent per slips. Kaffet smakade så gott idag. ”Har du inte tillräckligt med slipsar?” frågade min fru, varpå jag svarade: ”En man har aldrig tillräckligt med böcker och slipsar, älskling.” ”Men du kan bara ha på dig en åt gången.” ”Det gäller även dina skor.” ”Nej, jag brukar ha på mig två åt gången.” ”Jag skulle gärna sätta på dig två slipsar, men då får jag nog inte igen min krage.” ”Om du tar en bit till av den fyllda kakan kommer du förmodligen inte heller att kunna knäppa din krage.” Hon skrattade över sin bok till sin man. Vi har ibland den märkliga vanan att härma andra par som käbblar med varandra, trots att vi är av samma skrot och korn. ”Hoppas att det inte kommer fler paket efter det här. Snart vet jag inte vad jag ska köpa till din födelsedag!” sa hon och fnissade. ”Det verkar enkelt: en bok eller en slips.” Båda skrattade och drack sin kaffe, medan en dam 800 kilometer bort suckade högt och rullade upp slipsar för mindre än minimilönen.
Lektion trettiotre Hej fröken Svensson, Jag hade slagit i handen. Jag vet inte vad jag slog i. Plötsligt var min ringfinger öm och svullen. På den fingret hade jag, logiskt nog, en ring. Den har en rolig historia. För många år sedan träffade jag en tjej. I hennes ögon såg jag den långa listan med fördelar och jag gjorde anspråk på henne. Precis som en cowboy i en film kastar ett lasso över hornen på en av sina kor, precis som en bokhållare stämplar en faktura och precis som en fiskare kastar en krok genom kinden på en abborre, så kastade jag en guldring över hennes ringfinger. Den är min. Naturligtvis älskar inte en cowboy sin ko, en bokförare sin faktura och en fiskare sin fisk på samma sätt som jag älskar min fru. Den ringen är inte ett fängelse, utan ett stolt åtagande. Inte en ring som symboliserar ägande, utan beundran. Jag bar själv också en. Skulle en cowboy hänga sig, en bokhållare stämpla sin panna eller en fiskare pierca sin kind? Jag tror inte det. Men vi avviker från ämnet. Jag satt vid bordet med en guldring på en pulserande finger. Vi åt pommes frites. Fingret kändes som om det hade stekts tillsammans med potatisen. Jag berättade det för min fru. Hon såg bekymrad ut. Hon hade också haft en tjock finger fem gånger. Vid varje graviditet med ett av våra barn. Vid det tredje barnet var hon till och med tvungen att låta en juvelerare klippa av ringen. Inte särskilt romantiskt. Jag tänkte då att jag hellre ville ha en svart finger än en spricka i min vigselring. Jag tyckte att hon borde ha bitit ihop, men ja, ja. ”Får du bort det?” frågade hon. ’Nej’, svarade jag. ”Har du provat med tvål?” ”Tvålen är slut.” ”Detergent då?” ”Nej.” – Tystnad – ”Ge mig flaskan med olivolja.” Jag hällde lite olivolja över fingret och försökte dra, men det gick inte. ”Under kranen?” ”Gjort, det fungerar inte.” – Jag åt mina pommes frites och Agnes, min fru, gick iväg. Hon kom tillbaka med en glimt i ögonen och en idé i huvudet. Det brukar oftast gå hand i hand. ”Följ med mig.” Jag följde efter henne. Hon tog fram en rulle nylonfiskelinje. Jag tänkte: Nej, inte igen! Var är fiskekroken? Men hon utstrålade en sällsynt säkerhet, så jag höll klokt nog tyst. Hon stack in tråden under min ring och lindade den några varv runt min tjocka finger, vilket gjorde att svullnaden delades upp i små bitar. Min finger liknade en rå fläskrull. Hon drog i tråden som om hon drog ut en spik ur en träplanka. Om jag inte hade druckit mycket mjölk och haft starka ben hade hon dragit ur min finger ur led. Ringen försköts millimeter för millimeter, medan min smärtgräns närmade sig meter för meter. Hon drog och drog som om hennes liv hängde på det. Handlade det fortfarande om min finger eller fanns det andra motiv? Hon hade inte haft några problem att få på ringen då. Det gick ganska lätt. Bara genom att vara den fantastiska kvinna hon var. Inget svårt med det. Slut
