Gråtande hus
Lektion elva -
Hej fröken Svensson,
Den här veckan var jag i en liten by här i närheten. I byn finns det sjutton hus.
Tolv av dem är semesterhus.
Nu när hösten har börjat ser man de sista människorna lämna byn för att åka hem till Stockholm, Göteborg eller Malmö.
Träden är beskärda och gräset klippt. Trädgårdsstolarna står i skjulet, man stänger grinden efter sig och hör ännu en gång bilens däck rulla över grusvägen.
Sedan följer månader och månader då huset står ensamt och övergivet vid vägen. Huset knakar under höstens stormar och skakar i den extrema kylan
och det tjuter i mörkret och när huset inte orkar mer längre kommer de första solstrålarna, värmer upp marken och det känner återigen nyckeln vridas i låset.
För en nederländare är detta ett märkligt fenomen. I Nederländerna är inte varje dike eller gränd säker, dammarna där mer än fem ankor simmar; alla kan omedelbart bli ett bostadsområde. Det finns nu så många bostadsområden och inte en kvadratcentimeter kvar att man nu funderar på bostadsområden under jord eller till havs.
Jag stod här som en smal men attraktiv holländare och tittade förvånat på all denna yta. Människorna har ett hus i Stockholm och ett hus här, en trädgård där och en skog här, en porslinstoalett där och en uthus här.
Nu önskar jag dem det av hela mitt hjärta. Jag är inte avundsjuk. Missförstå mig inte. Om jag var svensk, och jag hoppas bli det med er hjälp, skulle jag också göra så. Men för någon som var tvungen att tänka så ekonomiskt på mark, drunknar man nu i slöseriet.
Det är som om jag alltid smörjde knäckebrödet sparsamt med jordnötssmör och svensken badar i macadamianötter, eller som om jag hällde en liten skvätt kaffemjölk i kaffet, med en kex, och svensken doppar sin kanelbulle i en hink vispgrädde.
Så står de tolv husen, vackra i sin röda färg, och väntar på sin ägare som, som en fågel i bur, bara tar sig besväret att vistas inom sina fyra väggar åtta veckor om året. De övriga 44 veckorna står huset där tålmodigt, de kvarvarande ensamma och byn öde.
Men plötsligt förstod jag. Man kan vara i ett enormt hus, men bara i ett rum åt gången. Man är antingen uppe eller nere. Antingen i matsalen eller på verandan. Det gäller för alla hus.
Svensken bor i Stockholm, fyra våningar upp i en lägenhet, men hans semesterhus är som hans syrum, dit han bara kommer på semestern. Det är visserligen sex timmars bilresa dit, men det kunde lika gärna ha legat på vinden, gömt bland alla loppismaterial.
Om man ser det så är det inte slöseri, utan helt logiskt. Frågan är bara om det ensamma, knarrande och, enligt min mening, ibland gråtande huset i byn också tycker så.

