Skeppsbrott lida
Lektion nio -
Hej fröken Svensson,
Vinden kan inte bestämma sig. Den blåser åt alla håll. Vattnet slår mot bryggan på höger sida, sedan slår det mot vänster sida. Även luften är en blandning av färger. Vitt, grått, ljusblått och de sista färgerna från solen som sakta försvinner ur sikte. På bryggan står två gröna stövlar. Mina fötter står i dem. Skönt och varmt. Än så läng.
e.Jag kastar ut min fiskespö. Jag hör mig själv tänka: ”Kylskåpet är tomt och en stor fet fisk skulle vara välkommen.” Jag får napp, ett stycke vass. Jag kastar ut igen. Återigen fastnar kroken. En vattenväxt. Jag suckar. Sedan kastar jag ut tjugo gånger till, varje gång några grader åt höger, i hopp om att varje gång komma lite närmare min byte. Ingen fisk.
Jag drar in min fiskespö, sätter mig på kanten av bryggan och lägger mig på det grova träet. Jag tittar på den vita himlen ovanför mig medan jag ligger och njuter. Jag känner en mild bris mot mina kinder. Jag skulle kunna sova här. Luften är tom, sjön verkar tom och för ett ögonblick känner jag mig tom.
Jag sätter mig snabbt ner igen, tittar ut över vattnet och bestämmer mig för att inte ge upp, varken bokstavligt eller bildligt talat. Absolut inte! Jag hoppar i kanoten med fiskespö, nät och hink och paddlar ivrigt iväg. Mitt på sjön, medan kanoten fortfarande susar fram över vattnet, kastar jag ut mitt fiskespö igen.
Men när jag drar in den ser jag vatten skvalpa in i kanoten mellan mina stövlar. Kanotens förspets skjuter uppåt. Först tänker jag: ”Det är vatten”, sedan tänker jag: ”Det är väldigt mycket vatten” och till slut tänker jag: ”Det här är en skeppsbrott!” Innan jag hinner bestämma kurs faller jag bakåt i vattnet. Kanoten fylls till brädden med kallt vatten, och mina byxor också.
Mitt på sjön är det djupt. Jag griper tag i min fiskespö, åra och hink och försöker hålla allt i kanoten, medan jag simmar med min andra hand och båda fötterna. Jag simmar som en galning, men kommer knappt en meter framåt. Jag hör mig själv flämta, medan jag känner vattnet krypa in i mina jackfickor. Mina stövlar drar och mina händer sticker på grund av det kalla vattnet.
Jag griper tag i kanoten i mitten och simmar baklänges mot stranden. Det lyckas. Jag skäms över mitt hårda flämtande. Det kommer djupt från mina lungor. Så fort jag känner mark under mina stövlar, tar jag fart och skjuter kanoten mot stranden. Lyckat! Sedan sätter jag mig på en omkullfallen björk vid stranden. Flämtandet fortsätter ett tag till. Jag knutar fast kanoten och går hem som en blöt fisk. Jag sparkar av mig stövlarna, slänger jackan på golvet och springer till badrummet.
En kvart senare går Agnes och jag till den fulla kanoten. I mina tankar fantiserar jag om att se två stora abborrar simma där, som belöning, men tyvärr. Vi drar upp den på land och även om jag har duschat och har varma kläder på mig, strålar kylan fortfarande genom hela min kropp. Sjön är lugn igen. Det känns som om jag blir utskrattad av en hel fiskstim, av rävar i buskarna och svenska människor bakom sina fönster och inombords, av mig själv. Vilken dum händelse! Jag vågar inte visa mitt ansikte, än mindre min fiskespö, här längre.
Och nu tror ni förstås att jag fortfarande ligger på bryggan och drömmer?

