Lektion femton - Hej fröken Svensson, Jag stod på en stege igen den här veckan. Jag skulle måla ett hus. Det låg vid skogsbrynet. Helt avskilt. Jag bestämde mig för att ställa upp en högtalare och lära mig svenska fraser. Ljudlektionen var inställd på repetition. Jag klättrade upp på stegen med min yoghurtbägare med Falun röd färg och började måla träverket. ”Jag ser en pojke. Vad gör pojken? Pojken sover.” ”Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston." ”Var försiktig med körningen.” ”Han är väldigt irriterande.” Det fanns en hel del dumma meningar. Alldeles för specifika för en nybörjare som jag. Jag upprepade alla meningar medan jag målade med långa drag med den röda färgen. Ljudlektionen innehöll tjugo meningar och eftersom jag hade satt den på repeat kom de tillbaka varannan minut. Egentligen var det meningslöst eftersom mina tankar vandrade iväg av tristess. Jag tänkte på skogen, på den underbara doften av höst, på fika, på middagen ikväll, på predikan jag skulle hålla nästa vecka, på mina barn, på om jag hade tillräckligt med färg i min burk, osv. ”Dag och dag.” ”Det är en bra idé.” ”Isen är inte tillräckligt tjock här ännu.” ”Hjälp mig.” Ljuden som kom från högtalaren, som stod ganska högt på denna tysta plats, försvann i bakgrunden och tystnaden på denna plats och mina tankar tog över. Ibland, mellan tankarna, kom en del av en mening medvetet förbi och jag upprepade den: ”helt annorlunda än Boston.” Och sedan förlorade jag mig igen i mina tankar. Det var en löjlig scen som många svenskar skulle skratta åt. ”Får jag tala med fru Smith, tack?” ”Jag måste handla idag.” ”Han är ute och promenerar.” ”Jag har ätit för länge sedan.” När min yoghurtbägare var tom hade jag hört denna serie meningar minst fyrtio gånger. Fraserna hade etsat sig fast i mitt undermedvetna, men jag kunde inte upprepa en enda av dem. Jag packade ihop mina saker och gick hem. Nästa dag hade jag ett samtal med en svensk dam och plötsligt sa jag: ”Ja, det är en bra idé.” Jag var stolt. Det lät så professionellt. Så svenskt. På natten, när vi sov, vaknade min fru plötsligt av ett konstigt ljud. Hon tände lampan och såg mig slå med min högra hand i luften, medan jag ropade: ”Var försiktig med körningen! Var försiktig med körningen! Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston. Hjälp mig!” Jag hade en tjock svettpanna. Agnes ropade: ”Timon!” och jag vaknade med ett ryck. Jag behövde hämta andan. Jag hade drunknat i en stor burk röd färg och ropade på hjälp på mitt bästa svenska, men ingen svensk stannade för att hjälpa mig, eftersom de inte förstod mig!” Agnes gjorde en varm kopp ”Oh Boy” åt mig och vi gick och la oss igen. Nästa morgon bestämde jag mig för att inte längre lyssna så slarvigt på ljudlektionerna. Det verkade som om meningarna hade gjutits in omedvetet och befann sig i ett sidorum i min hjärna. Där satt de fångna tills i natt, då de med våld trängde sig på mig. Kanske är det bättre att sluta lyssna på ljudlektionerna helt och hållet, vad tycker du, fröken Svensson? I alla fall sa Agnes att de svenska meningarna kom ut väldigt flytande. ”Det lät väldigt professionellt.” Så i mina drömmar kan jag prata svenska, nu gäller det bara att lära mig när jag är vaken.
Lektion åtta - Hej fröken Svensson, Den här veckan har jag målat ett svenskt hus. Det var ett underbart jobb. Normalt sett kommer turister inte längre än att beundra dessa hus mot en bakgrund av sjöar, kullar, berg och dalar. På avstånd. Som ädelstenar i landskapet. Jag betraktade ådrorna, sprickorna, bucklorna och de alldeles för långa spikarna. Till och med splittrorna i min hud. På så sätt kommer Sverige väldigt nära. Jag hade en stor burk med dyr vit zinkfärg längst ner på min stege. Jag hällde lite i min yoghurtbägare. Månaderna innan hade vi slipat bort allt. Nu kunde jag äntligen sätta igång med min pensel. Jag klättrade upp, tolv steg, stegen gungade. Agnes, min fru, kom springande. Med en snabb handrörelse grep hon tag i min stege. Hon trodde att jag skulle falla. Men det gjorde jag inte. ”Jag faller verkligen inte!” ropade jag uppifrån. ”Ja, inte nu längre!” ropade hon nedifrån. Ja, så kan man vinna varje diskussion. I Nederländerna säger vi: ”Ogräs förgås inte.” Så jag ropade: ”Ogräs förgås inte.” Hon ropade genast: ”Du är inget ogräs!” Det var väl sagt. Konstigt att man bara får sådana komplimanger när man står på en stege. Åtminstone är det inte riktigt en komplimang att säga ”du är inte ogräs”. Men jag tolkade det så. Från sex meters höjd ser allt ljusare ut. Jag målade vitt på det blanka träet och hon höll i stegen. Jag kunde inte låta bli att gunga lite då och då. Precis när hennes hand slappnade av lite. Det är såna skämt man gör i äktenskapet. Det får man väl göra. Jag kände mig ändå lite obekväm med att hon stod och väntade på mig längst ner på stegen. Det är inte så kul att måla då. Jag klättrade ner. Hon tittade upp igen, skrämd. ”Kaffestund”, ropade jag. ”Redan?”, ropade hon. ”Ja, varför inte? Vill du stå under en stege hela förmiddagen med en stel hand?” En kvart senare höll hon inte i en stege, utan en kaffekopp. Jag tittade henne djupt i ögonen och sa: ”Stegen faller verkligen inte. Den står stadigt och vacklar inte.” Hon lät sig övertygas. Jag målade ensam resten av eftermiddagen. Stegen vacklade inte. Jag stod rakt upp. Solen sken. Färgen fäste bra. Men jag saknade handen. Jag saknade hennes hand.
