Lektion tjugo - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövn ing. Konversationlektion 3 På marknaden # Hej fru * Hej herr # Jag ser att ni säljer donuts? * Det stämmer # De ser jättegoda ut. * Tack så mycket # Vilken mängd smaker! * Ja, vi har trettio sorter idag. # Trettio! Fantastiskt! Tystnad * Är ni intresserad av donuts? # Ja, det var väl uppenbart. * Vilken donut kan jag locka dig med? # Jag försöker fortfarande smälta siffran trettio. * Haha, ta den tid du behöver. Jag hör vad du säger. # Vad hör du då? * Vilken smak du är intresserad av. # Det kan jag säga direkt. Alla trettio! * Alla trettio? # Ja, absolut. * Varsagod. Tystnad * Vill du ha donuts i en låd # Det är nog enklast, ja. * Vill du ha dem i en viss ordning? # Är det viktigt? * Nej, egentligen inte, men ögat vill också ha något, haha. # Haha * Vi ger rabatt vid stora beställningar. # Trevligt att ni ger rabatt till kunder. Tystnad * Då blir det 900 kronor # Den här marknadsståndet? * Nej, donuts. # Kostar det 900 kronor att tillverka? * Nej, donuts i lådan. # Vilken låda? * Den jag har packat åt er. # Nej, det kan jag inte ta emot, en sådan gåva på 900 kronor. * Det är ingen gåva. # Det är blygsamt av dig, men jag tycker att det är en stor gåva. * Nej, jag menar, eh... du får köpa lådan. # Vad ska jag göra med en låda? * Den här lådan full med donuts. # Åh, är det donuts i den? Det låter gott. Men om jag måste köpa lådan, då tar jag hellre munkarna i en påse. * Nej, jag menar, du får betala för den här lådan med donuts. # Åh, är det inte en present? * Nej... ja... det vill säga, du får rabatt. Så du får tre donuts gratis. # Men lådan kostar 900 kronor? * Ja # Jag har inte 900 kronor på mig. * Har du inga Swiss? # Nej, jag är gäst i det här landet. Tystnad * Men du ville väl ha trettio donuts? # Ja, men om jag köpte allt jag ville ha skulle jag vara fattig som en kyrkråtta när jag kommit till slutet av marknaden. * Så du vill inte ha några donuts? # Jag vill ha donuts, men jag vill inte köpa några. * Ja, men vi kan tyvärr inte sälja dem gratis. # Jag förstår din situation. Men de ser jättegoda ut. * Tack så mycket # Vilken mängd smaker! * Vill du gå vidare nu?
Lektion nitton - Hej fröken Svensson, De senaste veckorna har jag varit upptagen med ett målarjobb. Jag skulle måla ett svenskt hus och en ytterdörr. Jag säger uttryckligen ”och ytterdörr” eftersom dörren kom till senare som ett extra jobb. Kunden räknade med fyra timmar för dörren. ”Det borde gå”, sa hon. Jag nickade. Dörren var knallorange. Ägarinnan hade valt ut en ny burk färg. ”En nyans mörkare”, sa hon på telefon. Jag nickade. Slipmaskinen med sandpapper stod i skjulet. Jag började jobbet den första höstdagen. Dörren måste först slipas ren. I skjulet hittade jag en gammal slipmaskin som fortfarande gick på petroleum och som man måste vrida igång med en vev. Jag fäste sandpapperet, slipade i en minut, papperet gick sönder, jag fäste ett nytt papper och det gick också sönder. ”Det här kommer inte att fungera”, sa jag högt. Jag nickade. Jag bestämde mig för att först måla huset med röd färg och köpa en slipmaskin på kvällen. Jag köpte en som gick på el. En vecka senare började jag med dörren. Jag slipade i en minut och då kom det fram ett andra lager färg, gult. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det tredje färglagret fram: blått. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det fjärde färglagret fram: vitt. Dörren såg ut som en godisboll: apelsin, banan, blåbär och till sist: tuggummi. När hela dörren var klar hade jag arbetat i fyra timmar. Dörrens fönster var täckta med tejp. Tejpen hade fastnat på det gamla glaset och jag kunde inte få bort den. Jag började skrapa med en liten kniv. Centimeter för centimeter, nej, millimeter för millimeter fick jag bort den. Äntligen kunde jag börja måla. Som en professionell målare tog jag färgburken och en pinne. Med en smidig rörelse öppnade jag burken. Jag stirrade med öppen mun på innehållet i burken i tolv sekunder; det var exakt samma färg som lager ett; apelsinorange. Jag torkade bort dammet från dörren och tog min finaste pensel. Det är ett magiskt ögonblick när man doppar penseln i färgen för första gången. Jag strykte försiktigt färgen på den kala dörren. Det såg jättefint ut. När jag var klar med det första lagret tog jag några steg tillbaka. Träet syntes genom färgen, så jag insåg att jag måste göra om det nästa dag. Jag hade redan arbetat i sex timmar. Nästa dag slipade jag färgen med fint sandpapper och började med lager två, men även efter lager två kunde jag fortfarande se träet genom färgen. Färgen täckte inte. Jag sa till mig själv att jag skulle lägga på ett lager varje dag tills dörren hade blivit en massiv apelsin. Nu måste jag tillägga att jag normalt inte pratar högt. Det beror inte på åldern, utan på att huset låg helt avskilt intill en skog och jag var ensam på området. Jag kände mig iakttagen av rävar, älgar, hackspettar, ekorrar och grävlingar och trodde att de skrattade åt mig från buskarna. Då är det klokare att prata med sig själv, även om det bara är med sig själv. Okej, idag har jag gjort klart dörren. Jag har målat fyra lager, utan droppar och snyggt och jämnt. Om man kommer gående på avstånd och ser den dörren kan man genast begära behandling mot grå starr. Den färgen bränner sig in i näthinnan. Jag tycker synd om den man eller kvinna som om femton år får i uppdrag av ägaren att slipa den dörren. När jag cyklade hemåt föreställde jag mig hur det skulle gå till. Det skulle bli en helt annan godisboll; apelsin, apelsin, apelsin, apelsin. ”Tråkig godisboll”, sa jag. Jag nickade. ”Jag ska se till att jag har valt ett annat yrke till dess.”
