En blå axel
Lektion tretton -
Hej fröken Svensson,
Vi letade efter svenska böcker och gick till en loppis.
Det är en soptipp med fyra väggar, ett tak, bokhyllor och personal.
All skräp från regionen förs dit och hamnar sedan hos människor i deras hem.
Där måste det finnas en bok.
Någonstans högst upp hittade vi en bokhylla med läroböcker i svenska och
i barnavdelningen fanns det alla möjliga böcker för barn.
Vi är ju fortfarande nybörjare när det gäller svenska.
Jag föreställer mig vem som ägt dessa läroböcker och varför de gjort sig av med dem.
Gick det inte som de tänkt sig? Eller var deras bokhylla för liten?
Jag skulle vårda dessa böcker.
Även om jag talade flytande svenska. Dessa böcker är var och en ett trappsteg,
på min väg mot framgång.
När vi gick tillbaka stod jag och tittade på en bokhylla. En ström av människor gick
genom den trånga passagen mellan två skåp bredvid mig.
En bokhylla var placerad ovanför den passagen.
Jag såg i ögonvrån att en äldre dam inte såg bokhyllan
och att hon skulle slå i huvudet.
I en reflex grep jag tag i hennes överarm ganska hårt. Hon blev väldigt skrämd och stod
som förstenad. Allt detta hände på en sekund.
Paus
En svensk pratar inte lätt med en främling. Det är min erfarenhet. Naturligtvis finns det undantag.
Men att en helt okänd man, från ingenstans, griper tag i din arm så hårt, måste vara en tragedi för
många svenskar. Och dessutom en holländsk man!
Spela upp
Hon tittade förskräckt på mig, hon tittade på skåpet framför sig, inne i hennes hjärnas grottor
monterades allt ordentligt ihop till en historia. Plötsligt såg jag att hon förstod och hennes blick
förändrades från absolut rädsla till avslappning. På ett ögonblick befordrades jag från hennes
anfallare till hennes vän. Jag såg skillnaden ändras ända in i hennes pupiller. Hon såg glad och
lättad ut. Allt detta hände på en sekund.
Under tiden tittade vi fortfarande på varandra och jag hade fortfarande min hand på hennes arm.
Fast jag kramade lite mindre hårt. Hon log och sa Tack sa mycket! Jag log också.
Sedan kröp hon, med en obeskrivlig lycka i ansiktet, genom den smala passagen
och var borta. Jag log fortfarande, medan mina ögon utan att registrera något gick över boktitlarna
framför mig.
Senare stod jag nere vid trappan och väntade på mina barn. Det är mannens öde: att vänta.
Jag tittade mig omkring; överallt böcker, för många för att räkna. Skulle jag någonsin kunna läsa dem?
Alla böcker är förstås inte värda att läsa. Många är det bättre att inte läsa.
Plötsligt såg jag något i ögonvrån igen. Damen från tidigare snubblade på tredje trappsteget och
ramlade. Hennes man grep tag i hennes kappa och hon kunde precis ta ett steg och undvika ett
allvarligt fall. Alla i loppisen suckade lättade. Hon tittade förvånat på sin man. Sedan mötte hennes
blick min för ett ögonblick.
Paus
Nu undrar du kanske om denna soptipp med fyra väggar hade blivit hennes gravplats om det inte
hade funnits några män i hennes liv. Mer specifikt: om det inte hade funnits en svensk och en
holländsk man. Denna rara svenska dam var i sina tankar hos sin väska, som innehöll en skörd av
böcker. Det är källan till lycka för många svenskar; loppmarknaden, platsen där man gör fynd, men
hon hade helt glömt bort att det fanns en gångväg. I tankarna var hon redan vid kassan, eller vid sin
fåtölj, där hon kunde sitta och läsa.
Spela upp
Hon log försiktigt mot mig, fortfarande förvirrad av denna skräll. Jag log tillbaka. Hon fortsatte sin väg
mot kassan, samtidigt som hon kände sig skrämd, skyldig och tacksam.
I morgon skulle hon prata om detta med sin man, med ett bord med kanelbullar och kaffe bredvid sig och
sin bok i knät.
Med muskelvärk i vaderna och ett blå-lila handavtryck på axeln skulle hon inte glömma mig i första taget.

