Slips för minimilön 1
Lektion trettiofyra
Hej fröken Svensson,
”Det finns också några sidor med.” Den unga kvinnan på andra sidan linjen försökte få mig att höja budet med tio euro, men jag hade redan bestämt mig. ”Jag bjuder tjugo, för jag måste också skicka dem.” Det blev tyst och sedan sa hon: ”Okej.” ”Okej, kan du packa dem ordentligt? Jag ordnar paketet.” ”Okej.” ”Tack så mycket, hej då.” ”Hej då.” Telefonsamtalet var slut och jag hade just köpt sjutton slipsar för mindre än en euro och åttio cent styck. Jag lade ner telefonen och blinkade till min fru: ”Det finns även några sidotygsslipsar med!” För försäljaren var det tjugo euro i potten från hennes farfars arv, hon kände inte till värdet. Hon skulle kunna sälja pärlor till svin. Hon hade bråttom. Hennes farfars lägenhet måste tömmas.
För mig som köpare var det dock sjutton slipsar som var och en hade kostat minst femtio euro och, som det ofta är med slipsar, sällan hade använts. Medan jag njöt av mitt köp och drack en god kopp kaffe med en fylld kaka, rullades de sjutton slipsarna nu upp av någon på en metallbänkskiva och stoppades i en skokartong. De transporterades i cykelkorgen till närmaste postkontor. Där bars lådan av dussintals händer över tre landsgränser tills någon i uniform till slut ringde på dörren för att överlämna skokartongen. Det var förväntansglädjen.
Då skulle jag hänga upp alla slipsar och beundra dem. Att bära slipsarna var efterglöden. Varje gång jag tittade i spegeln skulle jag skratta inombords igen. Om någon skulle säga: ”Vilken fin slips, den passar dig bra”, skulle jag nicka blygsamt. Som om jag bara hade knutit något runt halsen, något som fanns till hands, men samtidigt visste jag precis vad jag gjorde. All den mödan, allt arbete, alla resor, all glädje och alla komplimanger, för bara en euro och sjuttiosex cent per slips. Kaffet smakade så gott idag.
”Har du inte tillräckligt med slipsar?” frågade min fru, varpå jag svarade: ”En man har aldrig tillräckligt med böcker och slipsar, älskling.” ”Men du kan bara ha på dig en åt gången.” ”Det gäller även dina skor.” ”Nej, jag brukar ha på mig två åt gången.” ”Jag skulle gärna sätta på dig två slipsar, men då får jag nog inte igen min krage.” ”Om du tar en bit till av den fyllda kakan kommer du förmodligen inte heller att kunna knäppa din krage.”
Hon skrattade över sin bok till sin man. Vi har ibland den märkliga vanan att härma andra par som käbblar med varandra, trots att vi är av samma skrot och korn. ”Hoppas att det inte kommer fler paket efter det här. Snart vet jag inte vad jag ska köpa till din födelsedag!” sa hon och fnissade. ”Det verkar enkelt: en bok eller en slips.” Båda skrattade och drack sin kaffe, medan en dam 800 kilometer bort suckade högt och rullade upp slipsar för mindre än minimilönen.


