Lektion trettiotre Hej fröken Svensson, Jag hade slagit i handen. Jag vet inte vad jag slog i. Plötsligt var min ringfinger öm och svullen. På den fingret hade jag, logiskt nog, en ring. Den har en rolig historia. För många år sedan träffade jag en tjej. I hennes ögon såg jag den långa listan med fördelar och jag gjorde anspråk på henne. Precis som en cowboy i en film kastar ett lasso över hornen på en av sina kor, precis som en bokhållare stämplar en faktura och precis som en fiskare kastar en krok genom kinden på en abborre, så kastade jag en guldring över hennes ringfinger. Den är min. Naturligtvis älskar inte en cowboy sin ko, en bokförare sin faktura och en fiskare sin fisk på samma sätt som jag älskar min fru. Den ringen är inte ett fängelse, utan ett stolt åtagande. Inte en ring som symboliserar ägande, utan beundran. Jag bar själv också en. Skulle en cowboy hänga sig, en bokhållare stämpla sin panna eller en fiskare pierca sin kind? Jag tror inte det. Men vi avviker från ämnet. Jag satt vid bordet med en guldring på en pulserande finger. Vi åt pommes frites. Fingret kändes som om det hade stekts tillsammans med potatisen. Jag berättade det för min fru. Hon såg bekymrad ut. Hon hade också haft en tjock finger fem gånger. Vid varje graviditet med ett av våra barn. Vid det tredje barnet var hon till och med tvungen att låta en juvelerare klippa av ringen. Inte särskilt romantiskt. Jag tänkte då att jag hellre ville ha en svart finger än en spricka i min vigselring. Jag tyckte att hon borde ha bitit ihop, men ja, ja. ”Får du bort det?” frågade hon. ’Nej’, svarade jag. ”Har du provat med tvål?” ”Tvålen är slut.” ”Detergent då?” ”Nej.” – Tystnad – ”Ge mig flaskan med olivolja.” Jag hällde lite olivolja över fingret och försökte dra, men det gick inte. ”Under kranen?” ”Gjort, det fungerar inte.” – Jag åt mina pommes frites och Agnes, min fru, gick iväg. Hon kom tillbaka med en glimt i ögonen och en idé i huvudet. Det brukar oftast gå hand i hand. ”Följ med mig.” Jag följde efter henne. Hon tog fram en rulle nylonfiskelinje. Jag tänkte: Nej, inte igen! Var är fiskekroken? Men hon utstrålade en sällsynt säkerhet, så jag höll klokt nog tyst. Hon stack in tråden under min ring och lindade den några varv runt min tjocka finger, vilket gjorde att svullnaden delades upp i små bitar. Min finger liknade en rå fläskrull. Hon drog i tråden som om hon drog ut en spik ur en träplanka. Om jag inte hade druckit mycket mjölk och haft starka ben hade hon dragit ur min finger ur led. Ringen försköts millimeter för millimeter, medan min smärtgräns närmade sig meter för meter. Hon drog och drog som om hennes liv hängde på det. Handlade det fortfarande om min finger eller fanns det andra motiv? Hon hade inte haft några problem att få på ringen då. Det gick ganska lätt. Bara genom att vara den fantastiska kvinna hon var. Inget svårt med det. Slut
Lektion trettioett Hej fröken Svensson, Konstigt. När jag lär mig svenska måste jag definiera allt så specifikt. När jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, men när jag går och lägger mig säger jag ”i sängen”. Vad är då den avgörande faktorn? Hur trött jag är, materialet i täcket, rumstemperaturen, om jag har täcke eller inte, eller sängens sammansättning? Ja, ni tänker säkert: ”Vad är det med dig?”, men det är jag som blir konstigt tittad på om jag talar fel svenska, inte ni. Om ni talar konstig svenska kommer ni undan med det. Titta, när jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, inte ”i sängen”. Det har att göra med längden på min tupplur. Men jag tror att om jag ligger länge ”på sängen” blir jag kall, men jag kommer aldrig ”i sängen” om jag inte drar lakanet över mig. Det har plötsligt ingenting att göra med längden på min tupplur, utan med lakanet. Vi går alltså från tidslängd till material. Men när jag ligger på sängen, med ett lakan, avgör ett enda lakan skillnaden mellan PÅ och I. Och det tycker jag är så konstigt. Föreställ dig ett hus med en betongdörr. Med en stor metallkula kan jag slå sönder den dörren på trettio kast. Jag behöver alltså en stor kran med kula och råstyrka för att komma in. Det är skillnaden mellan ”utanför” och ”inuti”. Det är en stor förändring, tycker du inte? Men om jag ligger på sängen och min fru lägger ett tunt bomullslakan över mig, blir jag plötsligt befordrad från att bara vara ”på” sängen till det mycket mer definitiva ”i sängen” – jag har alltså, inte genom att ta bort något, utan genom att lägga till något, passerat en barriär. Det kan ju inte vara rätt. Är det då graden av min trötthet? Om jag behöver vila en stund ligger jag på sängen, men om jag är helt utmattad ligger jag i sängen. Det kan naturligtvis inte heller stämma, för var går gränsen för min trötthet? Jag kan till exempel läsa en särskilt tråkig bok och somna, men det kan ändå bli en kort tupplur, så att jag vaknar inom en kvart. Det är svårt att ändra status från ”i sängen” till ”på sängen” beroende på hur länge man sover, och... ibland sover man inte ens. Kan man då aldrig ligga vaken ”i sängen”? Jag trodde det. Så min trötthetsnivå är inte heller avgörande. Är det då materialet i täcket? Ett enkelt lakan gör ingen skillnad, men ett ulltäcke med överkast gör det? Det kan vara så, men då blir det hela väldigt komplicerat, för då måste man först definiera vad en säng egentligen består av. Enligt min mening är en säng inte bara en träram, en madrass, ett lakan, ett täcke och en kudde. Det är summan av alla dessa saker. Titta, om jag smörjer en smörgås och lägger en köttbit ovanpå smörgåsen är det en smörgås, men om jag lägger köttbiten precis i mitten av smörgåsen är det en hamburgare. Det handlar alltså om var jag, som köttbit, ligger. Ligger jag ovanpå, smörgås, på sängen. Ligger jag mitt på, hamburgare, i sängen. Det handlar alltså inte om vad mer som ligger på smörgåsen, vare sig tomat, sallad, gurka, sås etc. Om du ser sängen som en helhet, ligger du alltid på sängen när du ligger på sängen. Oavsett om du ligger i sängen eller helt ovanpå den. Om du svävar någonstans mellan golvet och taket ligger du på sängen. I sängen är enligt min mening när du har uppfyllt alla ovanstående krav. Det är alltså en sorts prov. Först efter en lyckad natts sömn och tillräckligt varm täckning har du klarat provet och kan säga: ”Jag har legat i sängen.” Det tycker jag är rättvist mot dig, sängen, sängkläderna och hela det svenska språket.
