Måla utan hander
Lektion åtta -
Hej fröken Svensson,
Den här veckan har jag målat ett svenskt hus.
Det var ett underbart jobb.
Normalt sett kommer turister inte längre än att beundra dessa hus mot en bakgrund av sjöar, kullar, berg och dalar. På avstånd. Som ädelstenar i landskapet.
Jag betraktade ådrorna, sprickorna, bucklorna och de alldeles för långa spikarna.
Till och med splittrorna i min hud.
På så sätt kommer Sverige väldigt nära.
Jag hade en stor burk med dyr vit zinkfärg längst ner på min stege.
Jag hällde lite i min yoghurtbägare.
Månaderna innan hade vi slipat bort allt.
Nu kunde jag äntligen sätta igång med min pensel.
Jag klättrade upp, tolv steg, stegen gungade.
Agnes, min fru, kom springande.
Med en snabb handrörelse grep hon tag i min stege.
Hon trodde att jag skulle falla. Men det gjorde jag inte.
”Jag faller verkligen inte!” ropade jag uppifrån.
”Ja, inte nu längre!” ropade hon nedifrån.
Ja, så kan man vinna varje diskussion.
I Nederländerna säger vi: ”Ogräs förgås inte.”
Så jag ropade: ”Ogräs förgås inte.”
Hon ropade genast: ”Du är inget ogräs!”
Det var väl sagt.
Konstigt att man bara får sådana komplimanger när man står på en stege.
Åtminstone är det inte riktigt en komplimang att säga ”du är inte ogräs”.
Men jag tolkade det så. Från sex meters höjd ser allt ljusare ut.
Jag målade vitt på det blanka träet och hon höll i stegen.
Jag kunde inte låta bli att gunga lite då och då.
Precis när hennes hand slappnade av lite.
Det är såna skämt man gör i äktenskapet. Det får man väl göra.
Jag kände mig ändå lite obekväm med att hon stod och väntade på mig längst ner på stegen.
Det är inte så kul att måla då.
Jag klättrade ner. Hon tittade upp igen, skrämd.
”Kaffestund”, ropade jag. ”Redan?”, ropade hon.
”Ja, varför inte? Vill du stå under en stege hela förmiddagen med en stel hand?”
En kvart senare höll hon inte i en stege, utan en kaffekopp.
Jag tittade henne djupt i ögonen och sa:
”Stegen faller verkligen inte. Den står stadigt och vacklar inte.”
Hon lät sig övertygas. Jag målade ensam resten av eftermiddagen.
Stegen vacklade inte. Jag stod rakt upp. Solen sken. Färgen fäste bra.
Men jag saknade handen. Jag saknade hennes hand.

