Frågande adverb

Lektion trettio


Hej fröken Svensson,

 

Barn ställer många frågor. Dessa frågor kallas oftast för frågeadverb. Som lärare vet du att alla barn går igenom en fas där de ställer överdrivet många frågor. Det är okej att ställa frågor, men ibland kan de vara väldigt irriterande.

”Vart ska du?” ”Jag ska till skogen.” ”Varför?” Där har du det. Två frågeadverb: vart och varför. Om det bara var dessa två ord, skulle jag inte klaga, men det fortsätter med dessa frågeadverb. ”Jag vill gå en stund.” ”Varför?” ”För att jag vill tänka lite.” ”Varför?” ”För att jag lever och den som lever tänker.” ”Varför?” ”För att hjärnan inte kan stå stilla.” ”Varför inte?” ”För att stillastående innebär tillbakagång!” ”Varför då?” ”För att hjärnan, precis som hjärtat, inte kan tillåta sig att ta en paus.” ”Varför inte?” ”För att när hjärtat väl slutar slå kan det aldrig ta igen det förlorade blodet.” ”Varför inte?” ”För att vårt blod fortsätter att flöda.” ”Varför?” ”För att vårt huvud fortsätter att kräva blod!” ”Varför?” ”För att vi fortsätter att tänka.” ”Varför?” ”Därför!”
 
Ja, ibland måste man helt enkelt avbryta en sådan meningslös ström av frågor, annars fortsätter den bara. Men medan jag gick insåg jag att jag är privilegierad när det gäller mitt hjärta och min hjärna. Jag kan avbryta och stoppa den ständiga strömmen av frågor, men de kan aldrig sluta med den omättliga strömmen av blod och tankar. Ett barn är som en svamp. Det fortsätter att tänka och ställa frågor. Varje fråga är ett lager på den stora blockstapeln som är det mänskliga sinnet. Om blockstapeln är hög är du vis. Därför brukar jag normalt alltid delta i ett barns frågestund. Det är något pedagogiskt och jag som student älskar något pedagogiskt.
 
Och ja, nästa gång satt ett barn på mitt knä. Jag höll en kopp kaffe i handen och tog små klunkar. Jag sa något och då kom de frågande adverbierna: vart?, till vilket?, varför?, vid vilket?, med vilket?, i vilket?, av vilket?, varifrån?, vid vilket?, om vilket?, efter vilket?, på vilket?, för vilket?, varav? Och jag, tålmodig som jag är, svarade. Om och om igen, tills barnets hjärna var mättad. Det är en konst att inte upprepa sig. Min målarlärare brukade säga: ”Det handlar inte om slutresultatet, utan om processen.” Men i det här fallet är processen oerhört tråkig och slutresultatet är, förhoppningsvis, ett särskilt klokt barn.


Detta kloka barn slutar sedan att ställa frågor, precis som jag slutade dricka kaffe. Det kloka barnet smälter sedan alla svar och prövar dem på ärlighet och konsekvens. För ett barn märker genast när man avfärdar det med nonsens. Frågan är nu om det är mina svar som har gjort barnet klokt, eller dess frågor. Det är nämligen också en konst att veta när och hur man ska ställa rätt fråga.
 
Tidigare, under ledningsmötena där jag förde protokoll, var det alltid en konst att få med sin fråga i protokollet. Man behövde bara ställa en fråga en gång, som sedan antecknades. Direktörerna läste igenom protokollet efteråt och stötte då hela tiden på ditt namn. Det vittnade naturligtvis om stor klokhet om man alltid ställde relevanta frågor. Men det var också farligt, för man kunde ju också ställa en dum fråga och då blev man betraktad som någon som inte var helt närvarande. Då var det bättre att inte ställa några frågor alls.

Vi människor har oftast glömt bort att ställa frågor. Vi föredrar att ge svar. Varför egentligen? Genom att ställa frågor kan man uppnå mycket. Man kan suga visdom ur någon och man kan lära sig mer än man vill och man kan behålla sin far hos sig några minuter till, innan han går ut i skogen för att hitta sina egna svar.

Av Timon 28 november 2025
Lektion trettioett Hej fröken Svensson, Konstigt. När jag lär mig svenska måste jag definiera allt så specifikt. När jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, men när jag går och lägger mig säger jag ”i sängen”. Vad är då den avgörande faktorn? Hur trött jag är, materialet i täcket, rumstemperaturen, om jag har täcke eller inte, eller sängens sammansättning? Ja, ni tänker säkert: ”Vad är det med dig?”, men det är jag som blir konstigt tittad på om jag talar fel svenska, inte ni. Om ni talar konstig svenska kommer ni undan med det. Titta, när jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, inte ”i sängen”. Det har att göra med längden på min tupplur. Men jag tror att om jag ligger länge ”på sängen” blir jag kall, men jag kommer aldrig ”i sängen” om jag inte drar lakanet över mig. Det har plötsligt ingenting att göra med längden på min tupplur, utan med lakanet. Vi går alltså från tidslängd till material. Men när jag ligger på sängen, med ett lakan, avgör ett enda lakan skillnaden mellan PÅ och I. Och det tycker jag är så konstigt. Föreställ dig ett hus med en betongdörr. Med en stor metallkula kan jag slå sönder den dörren på trettio kast. Jag behöver alltså en stor kran med kula och råstyrka för att komma in. Det är skillnaden mellan ”utanför” och ”inuti”. Det är en stor förändring, tycker du inte? Men om jag ligger på sängen och min fru lägger ett tunt bomullslakan över mig, blir jag plötsligt befordrad från att bara vara ”på” sängen till det mycket mer definitiva ”i sängen” – jag har alltså, inte genom att ta bort något, utan genom att lägga till något, passerat en barriär. Det kan ju inte vara rätt. Är det då graden av min trötthet? Om jag behöver vila en stund ligger jag på sängen, men om jag är helt utmattad ligger jag i sängen. Det kan naturligtvis inte heller stämma, för var går gränsen för min trötthet? Jag kan till exempel läsa en särskilt tråkig bok och somna, men det kan ändå bli en kort tupplur, så att jag vaknar inom en kvart. Det är svårt att ändra status från ”i sängen” till ”på sängen” beroende på hur länge man sover, och... ibland sover man inte ens. Kan man då aldrig ligga vaken ”i sängen”? Jag trodde det. Så min trötthetsnivå är inte heller avgörande. Är det då materialet i täcket? Ett enkelt lakan gör ingen skillnad, men ett ulltäcke med överkast gör det? Det kan vara så, men då blir det hela väldigt komplicerat, för då måste man först definiera vad en säng egentligen består av. Enligt min mening är en säng inte bara en träram, en madrass, ett lakan, ett täcke och en kudde. Det är summan av alla dessa saker. Titta, om jag smörjer en smörgås och lägger en köttbit ovanpå smörgåsen är det en smörgås, men om jag lägger köttbiten precis i mitten av smörgåsen är det en hamburgare. Det handlar alltså om var jag, som köttbit, ligger. Ligger jag ovanpå, smörgås, på sängen. Ligger jag mitt på, hamburgare, i sängen. Det handlar alltså inte om vad mer som ligger på smörgåsen, vare sig tomat, sallad, gurka, sås etc. Om du ser sängen som en helhet, ligger du alltid på sängen när du ligger på sängen. Oavsett om du ligger i sängen eller helt ovanpå den. Om du svävar någonstans mellan golvet och taket ligger du på sängen. I sängen är enligt min mening när du har uppfyllt alla ovanstående krav. Det är alltså en sorts prov. Först efter en lyckad natts sömn och tillräckligt varm täckning har du klarat provet och kan säga: ”Jag har legat i sängen.” Det tycker jag är rättvist mot dig, sängen, sängkläderna och hela det svenska språket.
Av Timon 13 november 2025
Lektion tjugonio Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och därför får vi möss i huset. Agnes gick in i köket i veckan, en mus sprang iväg och Agnes sprang ut ur köket. Sedan sprang Agnes in i vardagsrummet och pekade mot köket. Jag sprang upp ur min fåtölj, in i köket och satte upp en fälla. Det är en mans uppgift efter sexton års äktenskap. För sexton år sedan kunde jag fånga Agnes, inte med en ostbit i en fälla, utan med en ring på hennes finger. Inte med en fälla i nacken, utan med en kyss på kinden. Nu står hon på ett bord och jag sätter upp en fälla. Nästa morgon var det dags. Musfällan låg en meter längre bort. De här grejerna är starka. När de slår till bryter de varje musben i musens nacke, och som bonus visar den musen alla hörn av skafferiet. Det är en human fälla. Musen dör med jordnötssmör mellan tänderna. Jag kastade den döda musen bakom huset. Nästa dag var den uppäten. Det antog jag, för den låg inte kvar. Jag smorde på lite jordnötssmör på fällan igen och satte ut den på nytt. Agnes ville inte veta av den. Hon vill inte se några möss och det här är det bästa sättet att uppnå det. Nästa morgon var jag ensam hemma. Jag gick in i köket och hörde en musfälla skrapa. Jag öppnade dörren till skafferiet och såg att fällan hade gjort sitt jobb igen. Men musen verkade röra sig. Det kan vara en synvilla. En död mus kan fortfarande ha några ryckningar. Men musen fortsatte att röra sig. Jag tittade noga och såg att klämman bara hade träffat en del av musens hals. Det var en sorglig syn. Jag är inte hjärtlös och absolut ingen mördare. Om mössen skulle passera mitt hus skulle jag inte ens ha en musfälla. Ironiskt egentligen. En sådan mus vill inte dö alls. Den vill bara ha värme och jordnötssmör. Precis som mina fem barn, men eftersom frugan är rädd för skadedjur och vi helst inte vill ha bajs i havregrynen, sätter vi upp en fälla. Jag hör vad ni tänker. Varför fångar ni inte musen i en bur? Jo, för många år sedan arbetade jag hos en skadedjursbekämpare och vi sålde så kallade humana fällor. Det var en katastrof. En man bodde i Amsterdam och hade fångat en mus, släppt ut den utomhus och nästa dag satt samma mus i fällan igen. Han ringde och min chef sa: ”Doppa fällan i Amsterdams kanaler i en minut.” - ”Ja, men då dör den väl?” sa mannen. ”Ja, då dör den.” sa min chef, som efter att ha varit skadedjursbekämpare i tjugofem år inte hade någon empati kvar för gnagare. Förra året såg jag en förtvinad mus i en human fälla. De tyckte det var synd att döda en mus, så de satte upp en bur, men glömde bort den. Musen hade ätit upp två jordnötter och sin syster och sedan dött en långsam hungerdöd. Därför sätter vi upp en fälla. Det brukar fungera direkt och musen märker ingenting. Det kostar oss en tesked jordnötssmör per vecka, men med fem barn som alla älskar jordnötssmör köper vi litervis med jordnötssmör varje vecka. Och Agnes är nöjd. Hon vill inte se muskadavret. Det vill jag egentligen inte heller. Hon äcklas av det. Men jag märker att hon älskar mig mer för varje död mus, och det är det enda sättet att få bort henne från bordet. Åh ja, och för varje död mus donerar vi en fettkula till fågelpopulationen. På så sätt kan vi ha gott samvete.
Fler inlägg