Elever och talgoxen
Lektion tjugosju
Hej fröken Svensson,
När jag studerar sitter jag vid mitt skrivbord.
Jag ska förklara var jag sitter exakt.
Jag sitter i ett hörn av vardagsrummet, omgiven av bokhyllor.
Vi har en Ikea-fri inredning, huvudsakligen samlad från olika loppissen.
Mitt skrivbord står bredvid ett fönster. På ena sidan har jag utsikt över en sjö, på den andra sidan över verandan.
Framför fönstret har barnen byggt en wigwam av björkstänger.
De har knutit ihop stängerna med rep.
Det hänger koppar med fett och fågelfrön på grenarna. Dussintals fåglar kommer dit.
Jag ser aldrig dessa fåglar annars. De kommer inte för min skull, utan för fröet, för att äta sig mätta.
Sedan ser jag dem inte längre.
Jag räknar fjorton talgoxar och två nötväckor. De flyger hastigt till kopparna, tittar
skyggt omkring sig, tar en solrosfrö och flyger iväg. De vill inte stanna här en minut längre.
Plötsligt flyger de alla iväg. Jag ser vår hund springa under wigwamen. Med tänderna
skrapar han girigt rester av fett och hirs från marken. Som om han aldrig får något att äta.
Egentligen är vi elever precis som fåglarna runt den grenen. Vid ett visst ögonblick kommer vi,
tar snabbt plats i klassrummet, slukar läroämnet, lämnar efter oss en röra och flyger iväg, inte med magen full, utan med huvudet fullt.
Nu skulle jag inte vilja jämföra den snälla vaktmästaren, som städar vårt klassrum varje dag, med vår hund, och jag skulle inte vilja jämföra det svenska språket med grisfett och solrosfrön, och jag skulle inte vilja jämföra er med en man som varje morgon, halvvaken i sin pyjamas, fyller fågelmatarna,men ni måste väl ändå medge att det finns vissa likheter?
Jag hoppas dock att ni inte ser oss som glupska mesar som bara flyger hit för att få mat
och flyger iväg för hastigt utan att visa någon tacksamhet.
Och ändå fortsätter vi att göra det, fröken Svensson. Varje morgon nytt foder och sedan titta på de dumma mesarna, med sina vitsvarta huvuden som snurrar så roligt, som slåss om ett frö och så hastigt hoppar över trädgrenarna. De pickar vad de vill ha och flyger sedan med mätta magar i skymningen till en buske för att smälta maten och vila.
Vi ses imorgon, fröken Svensson!


