5e763731

Förkylning som ursäkt

Thu, 26 Feb 2026 19:01:46 GMT

Lektion trettiosex

Hej fröken Svensson,

I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe.

I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills.

Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer.

När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du dessa februari?!”

Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet.

Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på.

När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.

Slips för minimilön 2

Thu, 26 Feb 2026 18:57:21 GMT

Lektion trettiofem

Hej fröken Svensson,

Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud.

Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt.

Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare.

Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket.

De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull!

På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag.

Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”

Slips för minimilön 1

Wed, 25 Feb 2026 21:01:50 GMT

Lektion trettiofyra

Hej fröken Svensson,

”Det finns också några sidor med.” Den unga kvinnan på andra sidan linjen försökte få mig att höja budet med tio euro, men jag hade redan bestämt mig. ”Jag bjuder tjugo, för jag måste också skicka dem.” Det blev tyst och sedan sa hon: ”Okej.” ”Okej, kan du packa dem ordentligt? Jag ordnar paketet.” ”Okej.” ”Tack så mycket, hej då.” ”Hej då.” Telefonsamtalet var slut och jag hade just köpt sjutton slipsar för mindre än en euro och åttio cent styck. Jag lade ner telefonen och blinkade till min fru: ”Det finns även några sidotygsslipsar med!” För försäljaren var det tjugo euro i potten från hennes farfars arv, hon kände inte till värdet. Hon skulle kunna sälja pärlor till svin. Hon hade bråttom. Hennes farfars lägenhet måste tömmas.

För mig som köpare var det dock sjutton slipsar som var och en hade kostat minst femtio euro och, som det ofta är med slipsar, sällan hade använts. Medan jag njöt av mitt köp och drack en god kopp kaffe med en fylld kaka, rullades de sjutton slipsarna nu upp av någon på en metallbänkskiva och stoppades i en skokartong. De transporterades i cykelkorgen till närmaste postkontor. Där bars lådan av dussintals händer över tre landsgränser tills någon i uniform till slut ringde på dörren för att överlämna skokartongen. Det var förväntansglädjen.

Då skulle jag hänga upp alla slipsar och beundra dem. Att bära slipsarna var efterglöden. Varje gång jag tittade i spegeln skulle jag skratta inombords igen. Om någon skulle säga: ”Vilken fin slips, den passar dig bra”, skulle jag nicka blygsamt. Som om jag bara hade knutit något runt halsen, något som fanns till hands, men samtidigt visste jag precis vad jag gjorde. All den mödan, allt arbete, alla resor, all glädje och alla komplimanger, för bara en euro och sjuttiosex cent per slips. Kaffet smakade så gott idag.

”Har du inte tillräckligt med slipsar?” frågade min fru, varpå jag svarade: ”En man har aldrig tillräckligt med böcker och slipsar, älskling.” ”Men du kan bara ha på dig en åt gången.” ”Det gäller även dina skor.” ”Nej, jag brukar ha på mig två åt gången.” ”Jag skulle gärna sätta på dig två slipsar, men då får jag nog inte igen min krage.” ”Om du tar en bit till av den fyllda kakan kommer du förmodligen inte heller att kunna knäppa din krage.”

Hon skrattade över sin bok till sin man. Vi har ibland den märkliga vanan att härma andra par som käbblar med varandra, trots att vi är av samma skrot och korn. ”Hoppas att det inte kommer fler paket efter det här. Snart vet jag inte vad jag ska köpa till din födelsedag!” sa hon och fnissade. ”Det verkar enkelt: en bok eller en slips.” Båda skrattade och drack sin kaffe, medan en dam 800 kilometer bort suckade högt och rullade upp slipsar för mindre än minimilönen.

Vigselringen måste av

Sun, 11 Jan 2026 19:17:51 GMT

Lektion trettiotre

Hej fröken Svensson,

Jag hade slagit i handen. Jag vet inte vad jag slog i. Plötsligt var min ringfinger öm och svullen. På den fingret hade jag, logiskt nog, en ring. Den har en rolig historia. För många år sedan träffade jag en tjej. I hennes ögon såg jag den långa listan med fördelar och jag gjorde anspråk på henne. Precis som en cowboy i en film kastar ett lasso över hornen på en av sina kor, precis som en bokhållare stämplar en faktura och precis som en fiskare kastar en krok genom kinden på en abborre, så kastade jag en guldring över hennes ringfinger. Den är min.

Naturligtvis älskar inte en cowboy sin ko, en bokförare sin faktura och en fiskare sin fisk på samma sätt som jag älskar min fru. Den ringen är inte ett fängelse, utan ett stolt åtagande. Inte en ring som symboliserar ägande, utan beundran. Jag bar själv också en. Skulle en cowboy hänga sig, en bokhållare stämpla sin panna eller en fiskare pierca sin kind? Jag tror inte det.

Men vi avviker från ämnet. Jag satt vid bordet med en guldring på en pulserande finger. Vi åt pommes frites. Fingret kändes som om det hade stekts tillsammans med potatisen. Jag berättade det för min fru. Hon såg bekymrad ut. Hon hade också haft en tjock finger fem gånger. Vid varje graviditet med ett av våra barn. Vid det tredje barnet var hon till och med tvungen att låta en juvelerare klippa av ringen. Inte särskilt romantiskt. Jag tänkte då att jag hellre ville ha en svart finger än en spricka i min vigselring. Jag tyckte att hon borde ha bitit ihop, men ja, ja.

”Får du bort det?” frågade hon. ’Nej’, svarade jag. ”Har du provat med tvål?” ”Tvålen är slut.” ”Detergent då?” ”Nej.” – Tystnad – ”Ge mig flaskan med olivolja.” Jag hällde lite olivolja över fingret och försökte dra, men det gick inte. ”Under kranen?” ”Gjort, det fungerar inte.” – Jag åt mina pommes frites och Agnes, min fru, gick iväg. Hon kom tillbaka med en glimt i ögonen och en idé i huvudet. Det brukar oftast gå hand i hand. ”Följ med mig.”

Jag följde efter henne. Hon tog fram en rulle nylonfiskelinje. Jag tänkte: Nej, inte igen! Var är fiskekroken? Men hon utstrålade en sällsynt säkerhet, så jag höll klokt nog tyst. Hon stack in tråden under min ring och lindade den några varv runt min tjocka finger, vilket gjorde att svullnaden delades upp i små bitar. Min finger liknade en rå fläskrull. Hon drog i tråden som om hon drog ut en spik ur en träplanka. Om jag inte hade druckit mycket mjölk och haft starka ben hade hon dragit ur min finger ur led.

Ringen försköts millimeter för millimeter, medan min smärtgräns närmade sig meter för meter. Hon drog och drog som om hennes liv hängde på det. Handlade det fortfarande om min finger eller fanns det andra motiv? Hon hade inte haft några problem att få på ringen då. Det gick ganska lätt. Bara genom att vara den fantastiska kvinna hon var. Inget svårt med det.

Slut

Såckpipa spelar falskt

Wed, 03 Dec 2025 15:34:02 GMT

Lektion trettiotvå

Hej fröken Svensson,

Förra veckan har vi arbetat intensivt med vårt ordförråd. Vi har ett program där vi följer lektioner varje dag. För varje dag får man poäng. Om man har gjort alla dagar får man en veckolektion. För veckolektionen får man fler poäng och efter fyra veckor får man en månadslektion. Jag vill betona att vi inte får några pengar. Inga guldmynt, utan poäng. Många poäng, det är sant. Men värdelösa poäng som inte ens räcker till för att köpa en fluga ur ett spindelnät.

Det var alltid så att en herre från Nederländerna, som hette Säckpipa3000, låg högst upp på poänglistan. Vi ansträngde oss i en månad och fick tolvhundra poäng, medan han fick fyra tusen poäng. Det var väldigt frustrerande. När en ny månad började tänkte vi att vi skulle störta denne herre från hans tron. Strax efter midnatt började vi öva. Dagles bra dagles bra poäng weekles weekles bra gjort utmärkt monthles poäng poäng bra allt bra.

Så snart tuppen började gala började vi igen med våra lektioner. Det regnade poäng. Vi fortsatte till och med under fikapausen. ”Postkontoret ligger bakom den där byggnaden.” ”Får jag två biljetter till museet?” ”Jag vill gärna betala.” ”Får jag också familjerabatt?” ”Tidningen är väldigt billig.” Varje gång fick vi en grön bock. Allt var bra. Vi fick beröm av programmet och slog alla rekord. Inom två dagar hade vi fem tusen poäng. Vi lämnade alla spelare, inklusive Säckpipa3000, långt efter oss. Vi var bäst i världen.

Men det väcker avundsjuka. Medan vi fortfarande övade såg vi Säckpipa3000 i vår backspegel. Han körde efter oss och kom allt närmare. Vi var förvånade. Hur var det möjligt att han kunde få så många poäng så snabbt? Vi visade inte det, men kände oss pressade. Mitt i kvällen skrek min fru genom rummet: ”Han har hunnit ikapp oss!” Jag tittade snabbt på poänglistan och såg att Säckpipa3000 inte bara låg på första plats, utan att han dessutom hade över åtta tusen poäng.

Vi suckade. Jag satte på kaffe. Vi behövde en ny plan. Teammöte. Hur var detta möjligt? När jag kom tillbaka med två koppar bränsle blev jag återigen chockad. Säckpipa3000 hade nio tusen poäng! Detta stämde inte. Vi höll koll på poängen och tittade varje minut. Inom fem minuter hade han tiotusen poäng. Då visste vi. Säckpipa3000 fuskar! Det är omöjligt att få tusen poäng på fem minuter. Säckpipa3000 slutade förra månaden på fyra tusen poäng och nu hade han över tiotusen på två dagar.

Vi stängde programmet och satte oss nedslagna på soffan. Vilken orättvisa. En suck, en klunk kaffe och ännu en djup suck.
På kvällen, innan jag somnade, funderade jag på saken. Vi har kanske inte första platsen, men vi har andra platsen på ett ärligt sätt. Dessutom är det bara poäng. Vad är poäng egentligen? Framför allt lär vi oss svenska och det gör mig glad, fröken Svensson. Det kan inga poäng mäta sig med. Säckpipa3000 har ingen fröken Svensson, men det har vi. Han måste alltså konkurrera med de två flitigaste eleverna i Sverige och den bästa lärarinnan i Sverige. Stackars Säckpipa, du får gärna behålla dina poäng.

På sängen eller i sängen

Fri, 28 Nov 2025 19:34:22 GMT

Lektion trettioett

Hej fröken Svensson,

Konstigt. När jag lär mig svenska måste jag definiera allt så specifikt. När jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, men när jag går och lägger mig säger jag ”i sängen”. Vad är då den avgörande faktorn? Hur trött jag är, materialet i täcket, rumstemperaturen, om jag har täcke eller inte, eller sängens sammansättning? Ja, ni tänker säkert: ”Vad är det med dig?”, men det är jag som blir konstigt tittad på om jag talar fel svenska, inte ni. Om ni talar konstig svenska kommer ni undan med det.

Titta, när jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, inte ”i sängen”. Det har att göra med längden på min tupplur. Men jag tror att om jag ligger länge ”på sängen” blir jag kall, men jag kommer aldrig ”i sängen” om jag inte drar lakanet över mig. Det har plötsligt ingenting att göra med längden på min tupplur, utan med lakanet. Vi går alltså från tidslängd till material. Men när jag ligger på sängen, med ett lakan, avgör ett enda lakan skillnaden mellan PÅ och I. Och det tycker jag är så konstigt.

Föreställ dig ett hus med en betongdörr. Med en stor metallkula kan jag slå sönder den dörren på trettio kast. Jag behöver alltså en stor kran med kula och råstyrka för att komma in. Det är skillnaden mellan ”utanför” och ”inuti”. Det är en stor förändring, tycker du inte? Men om jag ligger på sängen och min fru lägger ett tunt bomullslakan över mig, blir jag plötsligt befordrad från att bara vara ”på” sängen till det mycket mer definitiva ”i sängen” – jag har alltså, inte genom att ta bort något, utan genom att lägga till något, passerat en barriär. Det kan ju inte vara rätt.

Är det då graden av min trötthet? Om jag behöver vila en stund ligger jag på sängen, men om jag är helt utmattad ligger jag i sängen. Det kan naturligtvis inte heller stämma, för var går gränsen för min trötthet? Jag kan till exempel läsa en särskilt tråkig bok och somna, men det kan ändå bli en kort tupplur, så att jag vaknar inom en kvart. Det är svårt att ändra status från ”i sängen” till ”på sängen” beroende på hur länge man sover, och... ibland sover man inte ens. Kan man då aldrig ligga vaken ”i sängen”? Jag trodde det. Så min trötthetsnivå är inte heller avgörande.

Är det då materialet i täcket? Ett enkelt lakan gör ingen skillnad, men ett ulltäcke med överkast gör det? Det kan vara så, men då blir det hela väldigt komplicerat, för då måste man först definiera vad en säng egentligen består av. Enligt min mening är en säng inte bara en träram, en madrass, ett lakan, ett täcke och en kudde. Det är summan av alla dessa saker.

Titta, om jag smörjer en smörgås och lägger en köttbit ovanpå smörgåsen är det en smörgås, men om jag lägger köttbiten precis i mitten av smörgåsen är det en hamburgare. Det handlar alltså om var jag, som köttbit, ligger. Ligger jag ovanpå, smörgås, på sängen. Ligger jag mitt på, hamburgare, i sängen. Det handlar alltså inte om vad mer som ligger på smörgåsen, vare sig tomat, sallad, gurka, sås etc.

Om du ser sängen som en helhet, ligger du alltid på sängen när du ligger på sängen. Oavsett om du ligger i sängen eller helt ovanpå den. Om du svävar någonstans mellan golvet och taket ligger du på sängen. I sängen är enligt min mening när du har uppfyllt alla ovanstående krav. Det är alltså en sorts prov. Först efter en lyckad natts sömn och tillräckligt varm täckning har du klarat provet och kan säga: ”Jag har legat i sängen.” Det tycker jag är rättvist mot dig, sängen, sängkläderna och hela det svenska språket.

Frågande adverb

Tue, 18 Nov 2025 23:15:53 GMT

Lektion trettio

Hej fröken Svensson,

Barn ställer många frågor. Dessa frågor kallas oftast för frågeadverb. Som lärare vet du att alla barn går igenom en fas där de ställer överdrivet många frågor. Det är okej att ställa frågor, men ibland kan de vara väldigt irriterande.

”Vart ska du?” ”Jag ska till skogen.” ”Varför?” Där har du det. Två frågeadverb: vart och varför. Om det bara var dessa två ord, skulle jag inte klaga, men det fortsätter med dessa frågeadverb. ”Jag vill gå en stund.” ”Varför?” ”För att jag vill tänka lite.” ”Varför?” ”För att jag lever och den som lever tänker.” ”Varför?” ”För att hjärnan inte kan stå stilla.” ”Varför inte?” ”För att stillastående innebär tillbakagång!” ”Varför då?” ”För att hjärnan, precis som hjärtat, inte kan tillåta sig att ta en paus.” ”Varför inte?” ”För att när hjärtat väl slutar slå kan det aldrig ta igen det förlorade blodet.” ”Varför inte?” ”För att vårt blod fortsätter att flöda.” ”Varför?” ”För att vårt huvud fortsätter att kräva blod!” ”Varför?” ”För att vi fortsätter att tänka.” ”Varför?” ”Därför!”

Ja, ibland måste man helt enkelt avbryta en sådan meningslös ström av frågor, annars fortsätter den bara. Men medan jag gick insåg jag att jag är privilegierad när det gäller mitt hjärta och min hjärna. Jag kan avbryta och stoppa den ständiga strömmen av frågor, men de kan aldrig sluta med den omättliga strömmen av blod och tankar. Ett barn är som en svamp. Det fortsätter att tänka och ställa frågor. Varje fråga är ett lager på den stora blockstapeln som är det mänskliga sinnet. Om blockstapeln är hög är du vis. Därför brukar jag normalt alltid delta i ett barns frågestund. Det är något pedagogiskt och jag som student älskar något pedagogiskt.

Och ja, nästa gång satt ett barn på mitt knä. Jag höll en kopp kaffe i handen och tog små klunkar. Jag sa något och då kom de frågande adverbierna: vart?, till vilket?, varför?, vid vilket?, med vilket?, i vilket?, av vilket?, varifrån?, vid vilket?, om vilket?, efter vilket?, på vilket?, för vilket?, varav? Och jag, tålmodig som jag är, svarade. Om och om igen, tills barnets hjärna var mättad. Det är en konst att inte upprepa sig. Min målarlärare brukade säga: ”Det handlar inte om slutresultatet, utan om processen.” Men i det här fallet är processen oerhört tråkig och slutresultatet är, förhoppningsvis, ett särskilt klokt barn.

Detta kloka barn slutar sedan att ställa frågor, precis som jag slutade dricka kaffe. Det kloka barnet smälter sedan alla svar och prövar dem på ärlighet och konsekvens. För ett barn märker genast när man avfärdar det med nonsens. Frågan är nu om det är mina svar som har gjort barnet klokt, eller dess frågor. Det är nämligen också en konst att veta när och hur man ska ställa rätt fråga.

Tidigare, under ledningsmötena där jag förde protokoll, var det alltid en konst att få med sin fråga i protokollet. Man behövde bara ställa en fråga en gång, som sedan antecknades. Direktörerna läste igenom protokollet efteråt och stötte då hela tiden på ditt namn. Det vittnade naturligtvis om stor klokhet om man alltid ställde relevanta frågor. Men det var också farligt, för man kunde ju också ställa en dum fråga och då blev man betraktad som någon som inte var helt närvarande. Då var det bättre att inte ställa några frågor alls.

Vi människor har oftast glömt bort att ställa frågor. Vi föredrar att ge svar. Varför egentligen? Genom att ställa frågor kan man uppnå mycket. Man kan suga visdom ur någon och man kan lära sig mer än man vill och man kan behålla sin far hos sig några minuter till, innan han går ut i skogen för att hitta sina egna svar.

Jordnötssmör mellan tänderna

Thu, 13 Nov 2025 11:40:58 GMT

Lektion tjugonio

Hej fröken Svensson,

Det blir kallare ute och därför får vi möss i huset. Agnes gick in i köket i veckan, en mus sprang iväg och Agnes sprang ut ur köket. Sedan sprang Agnes in i vardagsrummet och pekade mot köket. Jag sprang upp ur min fåtölj, in i köket och satte upp en fälla. Det är en mans uppgift efter sexton års äktenskap. För sexton år sedan kunde jag fånga Agnes, inte med en ostbit i en fälla, utan med en ring på hennes finger. Inte med en fälla i nacken, utan med en kyss på kinden. Nu står hon på ett bord och jag sätter upp en fälla.

Nästa morgon var det dags. Musfällan låg en meter längre bort. De här grejerna är starka. När de slår till bryter de varje musben i musens nacke, och som bonus visar den musen alla hörn av skafferiet. Det är en human fälla. Musen dör med jordnötssmör mellan tänderna. Jag kastade den döda musen bakom huset. Nästa dag var den uppäten. Det antog jag, för den låg inte kvar. Jag smorde på lite jordnötssmör på fällan igen och satte ut den på nytt. Agnes ville inte veta av den. Hon vill inte se några möss och det här är det bästa sättet att uppnå det.

Nästa morgon var jag ensam hemma. Jag gick in i köket och hörde en musfälla skrapa. Jag öppnade dörren till skafferiet och såg att fällan hade gjort sitt jobb igen. Men musen verkade röra sig. Det kan vara en synvilla. En död mus kan fortfarande ha några ryckningar. Men musen fortsatte att röra sig. Jag tittade noga och såg att klämman bara hade träffat en del av musens hals. Det var en sorglig syn. Jag är inte hjärtlös och absolut ingen mördare. Om mössen skulle passera mitt hus skulle jag inte ens ha en musfälla.

Ironiskt egentligen. En sådan mus vill inte dö alls. Den vill bara ha värme och jordnötssmör. Precis som mina fem barn, men eftersom frugan är rädd för skadedjur och vi helst inte vill ha bajs i havregrynen, sätter vi upp en fälla. Jag hör vad ni tänker. Varför fångar ni inte musen i en bur? Jo, för många år sedan arbetade jag hos en skadedjursbekämpare och vi sålde så kallade humana fällor. Det var en katastrof. En man bodde i Amsterdam och hade fångat en mus, släppt ut den utomhus och nästa dag satt samma mus i fällan igen. Han ringde och min chef sa: ”Doppa fällan i Amsterdams kanaler i en minut.” - ”Ja, men då dör den väl?” sa mannen. ”Ja, då dör den.” sa min chef, som efter att ha varit skadedjursbekämpare i tjugofem år inte hade någon empati kvar för gnagare.

Förra året såg jag en förtvinad mus i en human fälla. De tyckte det var synd att döda en mus, så de satte upp en bur, men glömde bort den. Musen hade ätit upp två jordnötter och sin syster och sedan dött en långsam hungerdöd.

Därför sätter vi upp en fälla. Det brukar fungera direkt och musen märker ingenting. Det kostar oss en tesked jordnötssmör per vecka, men med fem barn som alla älskar jordnötssmör köper vi litervis med jordnötssmör varje vecka.

Och Agnes är nöjd. Hon vill inte se muskadavret. Det vill jag egentligen inte heller. Hon äcklas av det. Men jag märker att hon älskar mig mer för varje död mus, och det är det enda sättet att få bort henne från bordet. Åh ja, och för varje död mus donerar vi en fettkula till fågelpopulationen. På så sätt kan vi ha gott samvete.

Fördelens leende

Sat, 08 Nov 2025 15:00:54 GMT

Lektion tjugoåtta

Hej fröken Svensson,

Var hittar man mest skräp till lägsta pris? I loppisens gratiskorg förstås!

Här har folk gått förbi hundratals gånger och ingen har köpt det. De frivilliga på loppmarknaden har diskuterat saken och slängt sakerna i plastlådan vid dörren. En kopp utan öra, ett öra utan kopp, en fat utan kopp och en kopp utan fat.

Jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Ni vet att jag alltid säger: ”Gratis är det bästa priset”, men det är inte därför jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Om man tittar på avstånd ser man saker som man skulle kunna fylla ett kapitel i en psykologibok med. Jag ser en dam gå in på loppis och först titta på den där lådan. Efter fem minuter ser jag henne gå ut från loppis. Hon har ett leende på läpparna. Ett leende som man ofta ser hos loppiskunder. Det är ett leendet av fördel. Världen har varit snäll mot dig. Du har fått en näsduk, en sticknål, en skål, en stekpanna och ett pussel för fyrtiofem kronor.

Damen går inte direkt hem för att leka med sina leksaker, utan går först till den gratis lådan. Är det en tjänst? Butiken har varit snäll mot henne och nu hjälper hon butiken igen? Är det rädslan för att missa något? Tänk om den böjda ljusstaken, den ofullständiga pusseln eller dockan utan arm visar sig vara mycket mer värdefulla än vad människorna före dig har kunnat uppskatta? Du har sett det! De har inte det! Eller är det så att något som är gratis alltid har en dragningskraft på människor?

Det var min tur. Jag gjorde mitt bästa för att hitta något av värde. Man försöker se det bästa i varje föremål. Om något kostar pengar, tittar man kritiskt på det. Man ser varje buckla, varje fläck och lämnar det där. Men med en sådan gratislåda gör man precis tvärtom. Man ser förbi varje buckla, fläck och repa. För, tja, det är gratis. Gratis slår bort alla ”men”. Det är faktiskt väldigt avslappnat. ”Det du ser är det du får.” – Jag tittar på en bit glas, en trasig termometer och en smutsig slips.

”Folk vill inte ha dina pengar.” ”Du får ta det.” Lådan verkar tala till mig! Ta det!” ”Ta det då!” – Då ändrar lådan tonfall: ”Varför tar du det inte?” ”Det är gratis!” Det övergår till ett dömande tonfall. Lådan viskar: ”bortskämd” ”stolt” ”Gratis saker och ändå är det inte bra nog.” Jag säger högt: ”men det finns inget jag vill ha!” Jag vänder mig snabbt om av rädsla för att någon kanske har hört mig.

Jag går snabbt in i butiken. Agnes har hittat fina saker. Hon har samma blick som damen nyss, ett leende av fördel. Maria har en filthatt, Jona en flygarkeps och Isaac har byxor för nittio kronor. Vi går till bilen och medan vi kör iväg ropar Jona: ”Titta pappa, ett kristall!” Han visar mig ett glasljusstake. ”Och en tallrik till fåglarna!” Det var tallriken utan lock! ”Och jag har äntligen en termometer.” Åh nej. Den trasiga termometern! Agnes frågar: ”Hur fick ni tag på den?” Jag vänder mig om och tittar framför mig och fruktar svaret. Barnen ropar i kör: ”Från gratiskorgen!”

”Från gratiskorgen.” Agnes upprepar, medan hon startar bilen och tittar på mig. Och ja, jag ser återigen det där leendet av fördel.

Elever och talgoxen

Wed, 05 Nov 2025 14:06:09 GMT

Lektion tjugosju

Hej fröken Svensson,

När jag studerar sitter jag vid mitt skrivbord.

Jag ska förklara var jag sitter exakt.

Jag sitter i ett hörn av vardagsrummet, omgiven av bokhyllor.

Vi har en Ikea-fri inredning, huvudsakligen samlad från olika loppissen.

Mitt skrivbord står bredvid ett fönster. På ena sidan har jag utsikt över en sjö, på den andra sidan över verandan.

Framför fönstret har barnen byggt en wigwam av björkstänger.

De har knutit ihop stängerna med rep.

Det hänger koppar med fett och fågelfrön på grenarna. Dussintals fåglar kommer dit.

Jag ser aldrig dessa fåglar annars. De kommer inte för min skull, utan för fröet, för att äta sig mätta.

Sedan ser jag dem inte längre.

Jag räknar fjorton talgoxar och två nötväckor. De flyger hastigt till kopparna, tittar

skyggt omkring sig, tar en solrosfrö och flyger iväg. De vill inte stanna här en minut längre.

Plötsligt flyger de alla iväg. Jag ser vår hund springa under wigwamen. Med tänderna

skrapar han girigt rester av fett och hirs från marken. Som om han aldrig får något att äta.

Egentligen är vi elever precis som fåglarna runt den grenen. Vid ett visst ögonblick kommer vi,

tar snabbt plats i klassrummet, slukar läroämnet, lämnar efter oss en röra och flyger iväg, inte med magen full, utan med huvudet fullt.

Nu skulle jag inte vilja jämföra den snälla vaktmästaren, som städar vårt klassrum varje dag, med vår hund, och jag skulle inte vilja jämföra det svenska språket med grisfett och solrosfrön, och jag skulle inte vilja jämföra er med en man som varje morgon, halvvaken i sin pyjamas, fyller fågelmatarna,men ni måste väl ändå medge att det finns vissa likheter?

Jag hoppas dock att ni inte ser oss som glupska mesar som bara flyger hit för att få mat

och flyger iväg för hastigt utan att visa någon tacksamhet.

Och ändå fortsätter vi att göra det, fröken Svensson. Varje morgon nytt foder och sedan titta på de dumma mesarna, med sina vitsvarta huvuden som snurrar så roligt, som slåss om ett frö och så hastigt hoppar över trädgrenarna. De pickar vad de vill ha och flyger sedan med mätta magar i skymningen till en buske för att smälta maten och vila.

Vi ses imorgon, fröken Svensson!

Så slät som ett ägg

Tue, 04 Nov 2025 21:32:50 GMT

Lektion tjugosex

Hej fru Svensson,

Vår son Jona har ofta en kal skalle. Även på vintern.

Det beror inte på att hans hår inte växer. Tvärtom.

Det beror på att vi rakar hans hår. Med en hårklippningsmaskin.

Hans hår är då högst en centimeter långt. Millimeterprecis.

Om vi låter hans hår växa, snurrar han med pekfingret. Mitt på hjässan.

Om vi låter det fortsätta, blir han snart munk.

Om vi rakar bort det, gör han inte det. Enkelt, eller hur?

En gång i månaden sätter jag herr Jona i stolen.

Jag sätter den svarta frisörkappan på Jona.

Jag sätter den vita kardborrebandet runt hans hals.

Jag sprutar Eau de Cologne på mina händer och torkar det på hans äppelkinder.

Sedan tar jag tondeusen och klipper bort hans blonda hår.

Jona ler. En hög med hår ligger på golvet.

Jona springer till spegeln. Han beundrar sin runda huvud.

Igår hade jag klippt Jona igen. Allt var snyggt.

Men idag gick det fel. Hans lillebror hade tagit sminket.

Vi ropade på Jona. Han skulle vara försiktig.

Då blev vi chockade.

Han hade använt min rakhyvel för att göra en negativ tuppkam på sitt huvud.

En bred landsväg från pannan till nacken. Krokig och sned.

Ja, vad ska man göra då? Jag höll på att steka ägg, smöret var redan smält.

Agnes tog fram rakapparaten igen. Jona ropade: ”Nej, inte rakad!”

”För sent”, sa Agnes. ”Det här ser inte bra ut heller.”

Äggen fräste i pannan. Rakapparaten surrade på Jonas huvud.

Barnen vid matbordet skrattade. Jona grät tyst.

När de stekta äggen låg på allas tallrikar kom Jona gående.

Han hade ett slätt, glänsande huvud. Precis som äggulan på hans tallrik.

Jag frågade hans syster: ”Vad tycker du om Jonas huvud?”

”Inte snyggt”, sa hon.

Jag frågade de andra. ”Inte snyggt”, ”fult”, ”ser dumt ut”.

Mamma satte en mössa på Jona. ”Så där, ha den på huvudet de närmaste två veckorna.”

Alla började äta. Jona skulle inte göra om det.

Åtminstone inte en tredje gång.

På insidan av mina ögon

Tue, 04 Nov 2025 15:04:19 GMT

Lektion tjugofem

Hej fröken Svensson,

Jag har hört från myndigheterna att du fyller år idag. Jag vill gratulera dig varmt. Jag kommer att tänka på lärobok ett, sidan sjutton, där vi gratulerade varandra genom att säga ”grattis”. Mitt studenthjärna visar då en kort film framför mina ögon. Jag ser ett barn på en loppmarknad som vill köpa en liten bil för sina fickpengar. Kronorna skramlar i hans ficka. En gammal svensk dam, en sådan mormor från en Astrid Lindgrens bok, knipar ihop ögonen och säger: ”Det kostar dig ingenting, ta den bara.” Barnet springer tillbaka till sin mamma, medan han ropar ”tack” över axeln och säger till sin mamma: ”Titta! Gratis”, varpå mamman svarar: ”Titta! Grattis.” – Nu förstår ni varför jag är så trött efter våra lektioner. Jag ser sådana filmer hela tiden under våra lektioner.

Nyligen arbetade vi med bok ett, sidan trettiofyra, som handlade om riktningar. Jag kände då en kort stund av förtvivlan. Om ni har tid ska jag ta er med till den berättelsen, det tog tre sekunder, men jag behöver längre tid för att förklara. Jag föreställde mig att jag gick i en stor skog. Jag hade gått vilse. Jag var övermodig och hungrig. Jag hade plockat blåbär och fortsatte att plocka och kom allt längre bort från vägen. Jag var vilse. Plötsligt mötte jag en gammal man. Ni vet, en riktig svensk, klädd i norska kläder. Jag antog att han inte talade ett ord engelska, så jag var tvungen att fråga om vägen på svenska. Jag försökte: ”Vet du hur jag kommer ut ur denna skog?” Han tittade förvånat på mig. Jag ställde nämligen frågan innan jag sa ”hej”. En typisk holländsk egenskap.

Han svarade: ”Du går här till vänster.” – Här stannade min hjärna upp. ”Venster” är ”fönster” på nederländska, så jag trodde att jag skulle gå till fönstret. Jag svarade: ”Men här finns inget fönster alls i skogen!” Han tittade oförstående på mig, men kom på den lysande idén att vända sig hundraåttio grader så att hans vänster nu var höger. Han försökte: ”Du går här till höger.” Det förstod jag inte heller. ”Höger” betyder ”högre” på nederländska, så jag trodde att han ville att jag skulle klättra upp i ett träd. Jag svarade: ”Men kära man, jag är väl ingen ekorre?” -

Han gav upp sina försök att visa mig vägen och sa: ”följ mig.” Jag följde honom, vänster, höger, över, under, längs och tvärs genom skogen, hans takt var snabb och konstant, tills vi kom till en T-korsning. ”Nu går du dit” och han pekade på vägen. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, eftersom ”dit” på nederländska är ”detta”, men jag tackade honom hjärtligt och gick några meter, när jag hörde en bil köra förbi. Nu visste jag att jag var tillbaka vid skogens början. Jag tittade mig om, men mannen var borta. Jag har aldrig sett honom igen. Men jag måste erkänna att jag, efter sidan trettiofyra, aldrig mer tänkte på riktningarna.

Hur som helst, det är roligt hur ord utvecklas. Det verkar som om nederländarna har tagit en annan väg än svenskarna när det gäller betydelsen av ett ord. Fönster blev hos oss ett fönster, hos er vänster, höger blev hos oss högre och hos er höger. Jag hoppas att ni kan guida mig genom denna labyrint av förvirring? I alla fall önskar jag er en trevlig födelsedag och säger återigen ”grattis”, och det är utan kostnad.

P.S.

Och när hon har levat
Och när hon har levat
Och när hon har levat uti hundrade år!
Ja, då ska hon pluggar
Ja, då ska hon pluggar
Ja, då ska hon pluggar tills hon talar bra svensk!

Läxor: uppsats om skogen

Thu, 30 Oct 2025 19:11:27 GMT

Lektion tjugofyra

Läxor: uppsats om skogen

Hej fru Svensson,

När jag berättade för dig att jag så gärna promenerar i den svenska skogen bad du mig skriva ner mina upplevelser i skogen i tvåhundrafemtio ord. Det var bara inte helt klart för mig om jag skulle skriva ner mina upplevelser i skogen eller om jag skulle skriva ner mina upplevelser som jag fått i skogen. Så är det med det svenska språket. Nåväl, igår gjorde jag båda delarna, men de upplevelser som jag skrev ner i skogen visade sig i efterhand vara oläsliga. Jag var förresten så upptagen med att hitta en torr plats i skogen där jag kunde sitta och skriva, att mina upplevelser huvudsakligen handlar om att hitta en torr plats i skogen att skriva på

Idag gick jag tillbaka till skogen. Den här gången utan penna och papper. Bara med hjälp av mina ögon och minnet. En stor chansning, men jag har alltid morgondagen kva

r.Den svenska skogen kan jag bäst beskriva med ett antal negativa kommentarer. Jag menar, de saker som den framför allt inte är. Den är inte trång, den är vidsträckt. Den är inte livlig, utan tyst. Om man inte står nära vildsvin, rävar eller en tjäder. Även om en hackspett också kan göra en hel del oväsen. I Nederländerna är skogen så liten och det finns så många människor att det kan stå en person bakom varje träd. En person som du då måste hälsa på. Mycket trångt och tryckande, tycker du inte? Åh, jag har redan skrivit tvåhundrafemtio ord. Tyvärr.

Svart börjar, blå vinner

Wed, 29 Oct 2025 23:07:12 GMT

Lektion tjugotre

Svart börjar, blå vinner

Hej fru Svensson,

Våra två äldsta söner har i flera dagar frågat oss om vi vill spela Risk.
Vi har en stor hög med sällskapsspel på vinden och de är, med tanke på sin ålder, redo för de svåra spelen.

Igår var alla tecken positiva. Det var inte för sent, pojkarna hade varit flitiga i skolan, de var snälla och rara och luktade fräscht. De hade diskat och stod med spelet i dörröppningen. Ja, då kan man ju inte säga nej.

Spelet packades upp. Isaac valde svart, Aaron valde rött, Agnes valde rosa och jag valde blått.
Jag placerade mina arméer i bland annat Sydafrika, Sibirien och Skandinavien och läste sedan min uppgift: ”besegra den gula armén”. Alla andra spelare hade placerat sina arméer på världskartan och läste också sina uppdrag. Isaac såg ledsen ut: ”Hur ska jag göra det?” mumlade han. ”Bara kasta och börja”, sa Agnes, och därmed var tonen för spelet satt.

Agnes är fanatisk när det gäller spel. En gång svepte hon bort ett schackbräde från bordet när jag satte henne schackmatt på fyra drag. Kanske hade hennes spelgener gått i arv till något av våra barn. Jag visste inte. Vad jag visste var att det här skulle ta lång tid. Mycket lång tid. Och att alla var på helspänn. Mycket på helspänn.

Mitt alternativa uppdrag var: ”erövra tjugofyra områden”. Jag räknade mina länder: elva. Tretton kvar. Isaac bestämde sig för att attackera mig. Han kastade sex, jag två. Han vann. Jag hade tio länder kvar. Han skrattade och tog en territoriell karta. Det var Aarons tur. Han hoppade över en tur och fick placera arméer. Det var min tur. Jag attackerade Agnes. – En liten disclaimer: jag attackerar bara Agnes när vi spelar sällskapsspel – Agnes sa: ”Nu börjar vi igen. Han är ute efter mig.”
Jag kastade fem, hon kastade fyra. Jag vann. Jag hade mina elva länder igen.

På världsscenen finns det många aktörer som älskar makt. Jag förstår hur det kan vara. Min träkloss brände i min hand. Jag ville ha mer, mer, mer och se mindre, mindre, mindre rosa. Jag attackerade Agnes. Jag kastade en. Hon sex. Det är ingenting. Jag kastade fyra, hon fem. Ingenting igen. Agnes skrattade: ”Kom igen!” Det fick Isaac att skratta. Jag valde den diplomatiska vägen och tog en territoriell karta.

Så spelade vi i två timmar tills jag bara hade tre länder kvar. Agnes fick tolv arméer varje tur, så allt pekade på att hon skulle bli den stora vinnaren. Isaac blev ständigt attackerad av henne och förlorade tre länder varje tur. Han tyckte inte det var roligt. Han kastade sin tärning hårdare och hårdare på bordet, i hopp om att han skulle kasta en sjua. Aaron sov nästan.

Men, som det ofta går. Även i livet. När två hundar slåss om ett ben, går det tredje iväg med det. Agnes och Isaac bråkade så mycket och jag var bara en liten spelare för dem. Agnes förlorade arméer varje tur genom att attackera och Isaac förlorade arméer varje tur genom att försvara sig. Under tiden kunde jag peppa min armé och stärka dem. Jag hoppade över en tur, och en till, och en till, och sedan... äntligen... attackerade jag!

De andra spelarna tänkte: ”Åh, vad gulligt. Den blå armén ska också göra något.” Och genom att de underskattade mig kunde jag vinna mark. Varje tur vann jag tre länder och innan de andra insåg att den lilla valpen hade blivit en vuxen rottweiler var jag för stor för att kunna motstå. Jag slog till, attackerade och sopade bort rosa, svart och rött från bordet. Agnes kastade sina tärningar, men det blev bara ettor och tvåor. Isaac såg alltmer bedrövad ut, men det hjälpte inte. Jag attackerade Tyskland, Skandinavien och Ryssland, jag tog Västafrika och ja, till och med Madagaskar. ”Det är inte roligt så”, sa Agnes. ”Nej, men!” ropade Isaac. Men min armé lyssnade inte. Den krossade deras stolta, lata arméer. Jag räknade... ett, två... tjugotre, tjugofyra, vunnet!

Aaron vaknade med ett gäspande av mitt segerskrik. Agnes gav mig motvilligt en hand. Isaac var otröstlig. Det var en underbar spelkväll. ”I morgon igen?” frågade jag, medan jag förvånat tittade på min blå världskarta. ”NEJ!” ropade alla i kör. Jag tänkte: ”Det är en dubbel seger! Att vinna och slippa spela brädspel på ett tag.” Tills Aaron stod vid min säng i morse: ”Ska vi spela Risk igen ikväll, pappa?”

Lite för salt för mig

Mon, 27 Oct 2025 22:21:04 GMT

Lektion tjugotvå

Hej fröken Svensson,

Salt har fått en ny betydelse för mig. Som du vet kommer jag från Nederländer och där har vi Nordsjön. Den havet är salt, det havet är bränselsalt. Kanske beror det på att det simmar så mycket salt sill i det. Det vackraste stället i Nederländerna tycker jag är sanddynerna och de breda stränderna, och även när man går genom sanddynerna mot havet kan man känna saltet på läpparna. I Nederländerna äter vi också gärna salt pommes frites, salt lakrits och framför allt salt sill. Det är rå sill som man sätter i munnen med svansen först. Därefter stänger man käkarna så att sillen äts bit för bit. Med en lök och en gurka. Jättegott!

naNär jag gick in i en svensk stormarknad blev jag förvånad över mängden sill. Si med socker, sill med kanel, sill med vinäger, med kryddnejlika, dill, senap, fiskrom och rödlök. Det finns fler burkar med sill än det finns brödsorter. Jag visste inte vad jag skulle välja, så jag tog den första bästa burken. Nu måste jag betona att vi älskar sill. Vi äter sill. Människor som hos oss i Nederländerna åker till sjukhuset får först en sill-infusion. Men den här sillen spottade vi ut. Jag är ledsen, fru Svensson, men sill med socker och kanel?

llVisste du att den kombinationen är straffbar i trettiotvå länder? Nyligen föll en container med socke och kanel i havet, vilket ledde till att en stim sill ändrade sin vanliga simväg till Norge ändrade och simmade till Sydafrika. Det var en katastrof. De var helt utmattade. Även i burken låg bitarna av sill till vänster och kanel och socker till höger. De lät sig inte blandas. Men på burken stod det: ”skaka före användning” och jag var så dum att jag lydde.

r I Nederländerna säger vi: ”En åsna snubblar inte två gånger på samma sten”, men några månad senare tog jag snabbt en burk och återigen fick jag tag i socker och kanel. Tillverkaren av kanelhering märkte till och med en liten ökning i sin omsättning det kvartalet, vilket gjorde honom övermodig och han beställde en extra container.

erFörra veckan var jag därför mycket kritisk och valde inte en burk, utan en hink. På ingredienslist stod det: Clupea harengus, salt, vatten. Jag drog en lättnadens suck, köpte lite svenskt tunnelbröd, crème fraîche och såg fram emot en härlig kvällssnack. Vi öppnade hinken och jag tog genast en tugga. Det var ett dumt drag. Jag smakade salt som jag aldrig smakat salt förut. Det kändes som om jag hade simmat i Nordsjön i en kvart med öppen mun. Mina läppar brände. Jag fick magsyra. Jag drack ur kranen. Först efter en stund började jag smaka sill.

anSvenskar, varför gör ni allt för att dölja den underbara sillens smak med så starka smake
Sill är ju så god i sig! Man kan väl bara lägga rå sill i en burk och låta den jäsa i ett år? Den här hinken kunde förstås vara ett misstag från tillverkarens sida. Kanske hade de välte saltkaret när de packade eller råkat fylla en hel sats hinkar med havsvatten, men jag köper inte en andra hink för att vara säker. Åh nej. Lite för salt för mig.

Skratta och kratta

Sun, 26 Oct 2025 22:09:26 GMT

Lektion tjugoen

Hej fröken Svensson,

Hösten har kommit och det innebär mycket kratta och när man står ute och arbetar är det för vissa människor en anledning att småprata. Ni känner mig, så det blir också mycket skratt. Skratta och kratta.

När löven är sopade ihop i en hög flyger dörren upp. Sex barnfötter kommer springande. Ett ögonblick hör jag ingenting. Det är den halva sekund då inga barnsteg hörs. Om man skulle ta en bild just då skulle man se sex barnfötter sväva i luften, med kropparna ovanför, huvuden med ögon som bara ser en sak: högen med löv. Hoppa och springa.

Pats! Barnen landar nästan samtidigt i sängen av gult, rött och orange. Det skrattas och skrålas. De rullar runt, reser sig upp och hoppar igen. Löv flyger igen genom luften och igen. Jag står på avstånd och tittar. Som pappa kan man njuta av detta. Barnen knuffar varandra i högen, en mjuk landning, ingen har skadat sig, ingen gråter. Knuffa och falla.

Efter några minuter springer barnen genom en regn av löv. Löv överallt. Som om jag inte hade krattat. Att kratta är också en dum sysselsättning. Jag har bättre saker att göra. Jag kunde läsa, studera, äta fika eller delta. Nej, jag är för gammal för det. Att kratta löv är inte det dummaste man kan göra. Det är att blåsa löv. Mycket ljud, mycket luft, löv från A till B och sedan från B till C och sedan från C till A. Meningslöst arbete. Kratta och blåsa.

På tal om att blåsa löv. Har jag redan sagt att det är en dum sysselsättning? Jag förstår inte de där människorna. En så stor maskin. Öronskydd på och sedan blåsa. Varför måste löven flyttas? Jag såg en gång en man som blåste löv en hel eftermiddag. Sedan kom det storm och regn och alla löv fastnade på gräset. Och då förväntar man sig att han börjar om igen nästa dag. Men det händer aldrig. Storm och regn.

Allt detta funderar jag på medan barnen springer, hoppar och kastar löv. Min yngste son blir knuffad på den plats där lövhögen låg. Han faller långsträckt i gräset. Det gjorde inte ont, men det var inte roligt. Barnen tröstar varandra och tittar på de tiotusentals löven omkring sig. Hur ska vi få en hög igen, hör man dem tänka. Titta och tänka.

Jag säger: spring en runda, så räfsar pappa ihop löven till en hög igen. Sex barnfötter springer iväg. Jag räfsar igen. Jag flyttar löven. Efter fem minuter är det en hög igen. Jag behöver inte ropa på barnen. De tar sats och hoppar mitt i högen, som nu verkar större och högre. Pappa hinner precis dra bort räfsan. Vad glada de är. De skrattar och skriker som lekande rävar. Jag njuter på avstånd. Jag tittar på min räfsa. Ska jag städa upp? Absolut inte. Skratta och kratta.

Konversationslektion 3

Sat, 18 Oct 2025 23:08:11 GMT

Lektion tjugo -

Hej fröken Svensson,
Här är min konversationsövn ing.

Konversationlektion 3
På marknaden

# Hej fru
* Hej herr
# Jag ser att ni säljer donuts?
* Det stämmer
# De ser jättegoda ut.
* Tack så mycket
# Vilken mängd smaker!
* Ja, vi har trettio sorter idag.
# Trettio! Fantastiskt!

Tystnad

* Är ni intresserad av donuts?
# Ja, det var väl uppenbart.
* Vilken donut kan jag locka dig med?
# Jag försöker fortfarande smälta siffran trettio.
* Haha, ta den tid du behöver. Jag hör vad du säger.
# Vad hör du då?
* Vilken smak du är intresserad av.
# Det kan jag säga direkt. Alla trettio!
* Alla trettio?
# Ja, absolut.
* Varsagod.

Tystnad

* Vill du ha donuts i en låd
# Det är nog enklast, ja.
* Vill du ha dem i en viss ordning?
# Är det viktigt?
* Nej, egentligen inte, men ögat vill också ha något, haha.
# Haha
* Vi ger rabatt vid stora beställningar.
# Trevligt att ni ger rabatt till kunder.

Tystnad

* Då blir det 900 kronor
# Den här marknadsståndet?
* Nej, donuts.
# Kostar det 900 kronor att tillverka?
* Nej, donuts i lådan.
# Vilken låda?
* Den jag har packat åt er.
# Nej, det kan jag inte ta emot, en sådan gåva på 900 kronor.
* Det är ingen gåva.
# Det är blygsamt av dig, men jag tycker att det är en stor gåva.
* Nej, jag menar, eh... du får köpa lådan.
# Vad ska jag göra med en låda?
* Den här lådan full med donuts.
# Åh, är det donuts i den? Det låter gott. Men om jag måste köpa lådan,
då tar jag hellre munkarna i en påse.
* Nej, jag menar, du får betala för den här lådan med donuts.
# Åh, är det inte en present?
* Nej... ja... det vill säga, du får rabatt. Så du får tre donuts gratis.
# Men lådan kostar 900 kronor?
* Ja
# Jag har inte 900 kronor på mig.
* Har du inga Swiss?
# Nej, jag är gäst i det här landet.

Tystnad

* Men du ville väl ha trettio donuts?
# Ja, men om jag köpte allt jag ville ha skulle jag vara fattig som en kyrkråtta när jag kommit till slutet av marknaden.
* Så du vill inte ha några donuts?
# Jag vill ha donuts, men jag vill inte köpa några.
* Ja, men vi kan tyvärr inte sälja dem gratis.
# Jag förstår din situation. Men de ser jättegoda ut.
* Tack så mycket
# Vilken mängd smaker!
* Vill du gå vidare nu?

Apelsinorange

Sat, 18 Oct 2025 21:36:14 GMT

Lektion nitton -

Hej fröken Svensson,

De senaste veckorna har jag varit upptagen med ett målarjobb. Jag skulle måla ett svenskt hus och en ytterdörr. Jag säger uttryckligen ”och ytterdörr” eftersom dörren kom till senare som ett extra jobb. Kunden räknade med fyra timmar för dörren. ”Det borde gå”, sa hon. Jag nickade.

Dörren var knallorange. Ägarinnan hade valt ut en ny burk färg. ”En nyans mörkare”, sa hon på telefon. Jag nickade. Slipmaskinen med sandpapper stod i skjulet.

Jag började jobbet den första höstdagen. Dörren måste först slipas ren. I skjulet hittade jag en gammal slipmaskin som fortfarande gick på petroleum och som man måste vrida igång med en vev. Jag fäste sandpapperet, slipade i en minut, papperet gick sönder, jag fäste ett nytt papper och det gick också sönder. ”Det här kommer inte att fungera”, sa jag högt. Jag nickade.

Jag bestämde mig för att först måla huset med röd färg och köpa en slipmaskin på kvällen. Jag köpte en som gick på el. En vecka senare började jag med dörren. Jag slipade i en minut och då kom det fram ett andra lager färg, gult. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det tredje färglagret fram: blått. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det fjärde färglagret fram: vitt. Dörren såg ut som en godisboll: apelsin, banan, blåbär och till sist: tuggummi.

När hela dörren var klar hade jag arbetat i fyra timmar. Dörrens fönster var täckta med tejp. Tejpen hade fastnat på det gamla glaset och jag kunde inte få bort den. Jag började skrapa med en liten kniv. Centimeter för centimeter, nej, millimeter för millimeter fick jag bort den.

Äntligen kunde jag börja måla. Som en professionell målare tog jag färgburken och en pinne. Med en smidig rörelse öppnade jag burken. Jag stirrade med öppen mun på innehållet i burken i tolv sekunder; det var exakt samma färg som lager ett; apelsinorange. Jag torkade bort dammet från dörren och tog min finaste pensel.

Det är ett magiskt ögonblick när man doppar penseln i färgen för första gången. Jag strykte försiktigt färgen på den kala dörren. Det såg jättefint ut. När jag var klar med det första lagret tog jag några steg tillbaka. Träet syntes genom färgen, så jag insåg att jag måste göra om det nästa dag. Jag hade redan arbetat i sex timmar.

Nästa dag slipade jag färgen med fint sandpapper och började med lager två, men även efter lager två kunde jag fortfarande se träet genom färgen. Färgen täckte inte. Jag sa till mig själv att jag skulle lägga på ett lager varje dag tills dörren hade blivit en massiv apelsin.

Nu måste jag tillägga att jag normalt inte pratar högt. Det beror inte på åldern, utan på att huset låg helt avskilt intill en skog och jag var ensam på området. Jag kände mig iakttagen av rävar, älgar, hackspettar, ekorrar och grävlingar och trodde att de skrattade åt mig från buskarna. Då är det klokare att prata med sig själv, även om det bara är med sig själv.

Okej, idag har jag gjort klart dörren. Jag har målat fyra lager, utan droppar och snyggt och jämnt. Om man kommer gående på avstånd och ser den dörren kan man genast begära behandling mot grå starr. Den färgen bränner sig in i näthinnan. Jag tycker synd om den man eller kvinna som om femton år får i uppdrag av ägaren att slipa den dörren.

När jag cyklade hemåt föreställde jag mig hur det skulle gå till. Det skulle bli en helt annan godisboll; apelsin, apelsin, apelsin, apelsin. ”Tråkig godisboll”, sa jag. Jag nickade. ”Jag ska se till att jag har valt ett annat yrke till dess.”

Det lidande som kallas potatis

Wed, 15 Oct 2025 21:19:25 GMT

Lektion artton -

Hej fröken Svensson,

Potatis är väldigt populärt i Sverige. Jag minns vår första lektion när du förklarade för mig allt man kan göra med potatis. Man kan koka, steka, ugnsbaka, fritera, grilla, barbecuea, rosta, bränna, mosa potatis och mycket mer. Har jag sagt allt rätt, fröken Svensson?

Det verkade därför rätt att plantera mina potatisar i jorden på våren. Vi fick en hink med potatis från en svensk dam. Min fru tog på sig stövlar, tog spaden och började gräva. Nu hör jag dig tänka: är det kvinnans uppgift? Och jag säger bestämt nej, men hon ville så gärna och då är jag som en mjukkokt potatis och ger efter. Hon såg inte särskilt charmig ut, men hon lovade att byta om till fika. ”Med parfym?”, frågade jag. Det var okej. ”Okej då. Du får gräva, men om en svensk går förbi måste du lova att hålla spaden bakom ryggen och låtsas att du tittar på mig medan jag gräver, okej?” Det var också okej. ”Annars har du satt din sista potatis!” sa jag, men det hörde hon inte längre. Hon började gräva intensivt.

Jag hämtade skottkärror med hästgödsel och varje gång Agnes hade grävt en kvadratmeter kastade jag en skottkärra på den. På nolltid hade vi klarat av trettio kvadratmeter.

Vi tittade på marken när en svensk granne gick förbi. Han tittade på vår mark, sedan på oss och skakade på huvudet medan han upprepade: ”noga... noga.” Jag vet inte vad det betyder. Vet du det, fröken Svensson, eller är det en het potatis?

Vi lade ut potatisarna i den uppgrävda jorden, som pärlor i ett halsband, och kände oss rika. Varje potatis ger ju ett kilo skörd. Halvvägs var potatisplantorna slut. Vi klappade varandra på axlarna och gick hem. Dags för fika. ”Snabbt, ta av er stövlarna.” En vecka senare hittade vi ännu en stor mängd potatisplantor och gjorde klart vår trädgård. Vi hade 400 potatisar i jorden. Det är alltså potentiellt 400 kilo.

Varje dag gick vi tillsammans till vår trädgård och tittade på allt som växte ur jorden. Vad lång tid det tar! Jag förstår att potatis är populärt i Sverige, svenskarna kan vänta. Oktober, november och december är så gråa. När man ser den vita världen och den grå himlen kan man inte föreställa sig att det en gång igen kommer att finnas blommor, blåbär och kantareller överallt. Det var en tisdagseftermiddag som vi såg de första bladen komma upp ur jorden. Jag lyfte upp Agnes av glädje och snurrade runt med henne i luften. Vi skrattade och jublade tillsammans. När vi kom till oss själva igen tittade vi på vägen. Där stod han och tittade igen, den svenska mannen, medan han skakade på huvudet och sa: ”konstig konstig” – Kunstig betyder konstnärlig på nederländska, så jag antar att han tyckte om vår dans.

Tyvärr visade sig vår trädgård ligga delvis i skugga, vilket innebar att vi fick mycket bladverk och få potatisar. En sådan potatisplanta förstör sig själv om den inte får sol, och vi hade också mycket höga förväntningar som plantan egentligen inte kunde uppfylla. Plantorna växte och växte, men de kunde inte leva upp till förväntningarna. De hade oddsen emot sig. Om de ville be om ursäkt för de små knölarna på grund av den knappa solen, kunde vi säga: ”Ja, men hästgödseln då...”. Så förlorade de varje diskussion och vid ett visst tillfälle gav de upp, tror jag.

Agnes tog på sig stövlarna igen och gick som en general till slagfältet. Hon drog upp alla plantor med rötterna, skakade dem nakna och kastade potatisarna i skottkärran. Det blev ynka tjugo kilo. Vi städade upp och gick hem med potatisen. På vägen mötte vi honom igen, som om han väntade på oss. Han sa ”hej”, tittade på oss och på potatisen och sedan på oss igen och suckade, och när han gick iväg hörde vi honom säga: ”klåpare”. Det är en fördel för oss som svenska studenter. Vi förstår inte allt, och kanske det är bra.

Jag var ändå glad. Inte för skörden, utan för att de hemska stövlarna kunde läggas tillbaka i garderoben.

En delikatess på bordet

Mon, 13 Oct 2025 18:02:52 GMT

Lektion sexton -

Hej fröken Svensson,

Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären.

Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet.

Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan.

Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med.

Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.”

Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag.

Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också.

Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt.

Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag.

”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort.

Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan.

Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt.

Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt.

Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag.

Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över.

Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.

Jag vill inte ens tänka på det

Sat, 11 Oct 2025 21:59:55 GMT

Lektion sjutton -

Hej fröken Svensson,

Om du vill ta bort skalet på en tomat lägger du tomaten i kokande vatten och sedan i iskallt vatten. Du låter tomaten kylas ner.

Så gick vi till bastun den här veckan. Också en mycket svensk sysselsättning. Bastun hade en behaglig temperatur. Nittiofem grader. Vi satte oss på en handduk och lät oss frivilligt kokas.

En mormor i Nederländerna sa ”jag vill inte ens tänka på det” när vi berättade att vi hade gått i bastu. Jag sa: ”det är väldigt hälsosamt” – ”det bryr jag mig inte om”, sa hon. ”Jag vill inte ens tänka på det”, där hon betonade JAG och menade att vi skulle tänka på det, men inte hon, men hon menade också att vi egentligen var konstiga eftersom vi skulle tänka på det, till skillnad från henne, en förnuftig människa, som inte ville tänka på det.

Efter tolv minuter kokade vi och tog turvis en iskall dusch. Vi skrämdes inte, som tomaterna, och vår hud sprack inte. Vi drack ur kranen och gick tillbaka in i bastun. Dropparna från duschen ersattes av svettdroppar. Under huden öppnades kranen för oss.

Varje gång jag hällde vatten på de glödande kolen sa Agnes alltid: ”Tycker du inte att det är tillräckligt varmt?” Jag var tvungen att förklara att bastun nu är varm, men att den under tiden svalnar och att man då och då måste hälla vatten på den. Hon svarade inte. Jag förstår det. I bastun försöker man använda så få ord som möjligt. Efter fem minuter bestämde jag mig för att hälla på lite mer vatten. Agnes frågade: ”Tycker du inte att det är tillräckligt varmt?” Jag sa ingenting. Det förstod hon. I bastun försöker man använda så få ord som möjligt.

Efter den andra omgången tog vi en iskall dusch, drack ur kranen och gjorde en omgång till. Nu kom det inte bara svettdroppar, utan min hud verkade gråta. Svett flödade och förångades igen tills det blev en enda stor svettstuga. Min hud var röd som en tomat. Jag var nästan genomkokt. Mina ögonbryn sved och min panna glödde.

Vi gick ut. Ånga steg upp från vår hud mot himlen. På väg mot sjön. Vid vattnet ska man inte tänka, utan hoppa direkt i det kalla vattnet. Självklart tänker man. Om en människa inte tänker är hon hjärndöd. En mening ekade i mitt huvud, orden från den gamla damen: ”Jag vill inte tänka på det” – Konstigt att man måste tänka: ”Jag vill inte tänka på det” – Men vem ler inte när man ser på människan?

Plask! Vi hoppade i vattnet. Temperaturen sjönk snabbt. Som en Ferrari, men tvärtom; från 90 till 1 på 10 sekunder. Skakande klättrade vi upp ur vattnet. Jag hoppade i igen, men inte Agnes. Men det är därför hon är det svagare könet. Det kalla vattnet fick mina ben att sticka.

Strax innan tomatens skal spricker och tomaten blir mos, ligger tomaten stramt i pannan och glänser vackert. När vi hade klätt på oss drack vi kaffe och åt kanelbullar. Det är ingen straff att bo i Sverige.

Bastun gjorde oss otroligt pigga, som om vi var arton år igen. Man verkar ha ett IQ på 180. Plötsligt diskuterar vi svåra filosofiska frågor, matematiska beräkningar och nynnar komplexa klassiska musikstycken, alla mätare stod på max.

Kvällen kändes som en morgon, vi hade energi för tio, jag verkade fem centimeter längre och kunde nå taket, läste fyra böcker samtidigt, vi lärde oss ett språk och ett instrument, sköt och stekte en älg, dansade tango och wienervals som ingen någonsin har dansat förut och sedan, helt oväntat, somnade vi som stockar.

Nu förstår jag varför den där mormodern i Nederländerna inte ville ens tänka på det. Hon skulle inte överleva en sådan kväll.

Men vi gjorde det.

– Slut.

Svenskan i det undermedvetna

Sat, 11 Oct 2025 21:34:58 GMT

Lektion femton -

Hej fröken Svensson,

Jag stod på en stege igen den här veckan. Jag skulle måla ett hus.
Det låg vid skogsbrynet. Helt avskilt. Jag bestämde mig för att ställa upp en högtalare och lära mig svenska fraser.
Ljudlektionen var inställd på repetition. Jag klättrade upp på stegen med min yoghurtbägare med Falun röd färg
och började måla träverket.

”Jag ser en pojke. Vad gör pojken? Pojken sover.”
”Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston."
”Var försiktig med körningen.”
”Han är väldigt irriterande.”

Det fanns en hel del dumma meningar. Alldeles för specifika för en nybörjare som jag. Jag upprepade alla meningar medan jag målade med långa drag med den röda färgen. Ljudlektionen innehöll tjugo meningar och eftersom jag hade satt den på repeat kom de tillbaka varannan minut. Egentligen var det meningslöst eftersom mina tankar vandrade iväg av tristess. Jag tänkte på skogen, på den underbara doften av höst, på fika, på middagen ikväll, på predikan jag skulle hålla nästa vecka, på mina barn, på om jag hade tillräckligt med färg i min burk, osv.

”Dag och dag.”
”Det är en bra idé.”
”Isen är inte tillräckligt tjock här ännu.”
”Hjälp mig.”

Ljuden som kom från högtalaren, som stod ganska högt på denna tysta plats, försvann i bakgrunden och tystnaden på denna plats och mina tankar tog över. Ibland, mellan tankarna, kom en del av en mening medvetet förbi och jag upprepade den: ”helt annorlunda än Boston.” Och sedan förlorade jag mig igen i mina tankar. Det var en löjlig scen som många svenskar skulle skratta åt.

”Får jag tala med fru Smith, tack?”
”Jag måste handla idag.”
”Han är ute och promenerar.”
”Jag har ätit för länge sedan.”

När min yoghurtbägare var tom hade jag hört denna serie meningar minst fyrtio gånger.
Fraserna hade etsat sig fast i mitt undermedvetna, men jag kunde inte upprepa en enda av dem. Jag packade ihop mina saker och gick hem. Nästa dag hade jag ett samtal med en svensk dam och plötsligt sa jag: ”Ja, det är en bra idé.” Jag var stolt. Det lät så professionellt. Så svenskt.

På natten, när vi sov, vaknade min fru plötsligt av ett konstigt ljud. Hon tände lampan och såg mig slå med min högra hand i luften, medan jag ropade: ”Var försiktig med körningen! Var försiktig med körningen! Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston. Hjälp mig!” Jag hade en tjock svettpanna. Agnes ropade: ”Timon!” och jag vaknade med ett ryck. Jag behövde hämta andan. Jag hade drunknat i en stor burk röd färg och ropade på hjälp på mitt bästa svenska, men ingen svensk stannade för att hjälpa mig, eftersom de inte förstod mig!” Agnes gjorde en varm kopp ”Oh Boy” åt mig och vi gick och la oss igen.

Nästa morgon bestämde jag mig för att inte längre lyssna så slarvigt på ljudlektionerna. Det verkade som om meningarna hade gjutits in omedvetet och befann sig i ett sidorum i min hjärna. Där satt de fångna tills i natt, då de med våld trängde sig på mig. Kanske är det bättre att sluta lyssna på ljudlektionerna helt och hållet, vad tycker du, fröken Svensson? I alla fall sa Agnes att de svenska meningarna kom ut väldigt flytande. ”Det lät väldigt professionellt.” Så i mina drömmar kan jag prata svenska, nu gäller det bara att lära mig när jag är vaken.

Måla utan hander

Thu, 09 Oct 2025 21:42:07 GMT

Lektion åtta -

Hej fröken Svensson,

Den här veckan har jag målat ett svenskt hus. Det var ett underbart jobb.
Normalt sett kommer turister inte längre än att beundra dessa hus mot en bakgrund av sjöar, kullar, berg och dalar. På avstånd. Som ädelstenar i landskapet.
Jag betraktade ådrorna, sprickorna, bucklorna och de alldeles för långa spikarna. Till och med splittrorna i min hud.
På så sätt kommer Sverige väldigt nära.

Jag hade en stor burk med dyr vit zinkfärg längst ner på min stege.
Jag hällde lite i min yoghurtbägare.
Månaderna innan hade vi slipat bort allt.
Nu kunde jag äntligen sätta igång med min pensel. Jag klättrade upp, tolv steg, stegen gungade. Agnes, min fru, kom springande.
Med en snabb handrörelse grep hon tag i min stege. Hon trodde att jag skulle falla. Men det gjorde jag inte. ”Jag faller verkligen inte!” ropade jag uppifrån. ”Ja, inte nu längre!” ropade hon nedifrån.
Ja, så kan man vinna varje diskussion.

I Nederländerna säger vi: ”Ogräs förgås inte.” Så jag ropade: ”Ogräs förgås inte.”
Hon ropade genast: ”Du är inget ogräs!”
Det var väl sagt. Konstigt att man bara får sådana komplimanger när man står på en stege. Åtminstone är det inte riktigt en komplimang att säga ”du är inte ogräs”.
Men jag tolkade det så. Från sex meters höjd ser allt ljusare ut.

Jag målade vitt på det blanka träet och hon höll i stegen. Jag kunde inte låta bli att gunga lite då och då. Precis när hennes hand slappnade av lite. Det är såna skämt man gör i äktenskapet. Det får man väl göra.

Jag kände mig ändå lite obekväm med att hon stod och väntade på mig längst ner på stegen. Det är inte så kul att måla då.
Jag klättrade ner. Hon tittade upp igen, skrämd. ”Kaffestund”, ropade jag. ”Redan?”, ropade hon. ”Ja, varför inte? Vill du stå under en stege hela förmiddagen med en stel hand?” En kvart senare höll hon inte i en stege, utan en kaffekopp.

Jag tittade henne djupt i ögonen och sa:
”Stegen faller verkligen inte. Den står stadigt och vacklar inte.” Hon lät sig övertygas. Jag målade ensam resten av eftermiddagen. Stegen vacklade inte. Jag stod rakt upp. Solen sken. Färgen fäste bra.
Men jag saknade handen. Jag saknade hennes hand.

Förlåt mig, Sverige!

Thu, 09 Oct 2025 20:23:56 GMT

Lektion ett -

Hej fröken Svensson,

Vi är här för att lära oss Svenska.
Och vi lär oss svenska för att vara här.
Ibland är något oklart. Suck, det har alla språk.
Endast kärlekens språk är felfritt.

Ni vandrar inte på promenad,
men du går promenera på en trottoar.
Varifrån kommer ett sådant franskt ord? Trottoir?

Och en mening är en åsikt, bara en mening är en regel med ord.
Det sista ordet slutar med en punkt, det är inte så konstigt.

Vi ses på måndag.
Eller är det ’På måndagen’ Och på måndagar’? Och den eviga konkurrensen mellan ETT och EN.
ETT och EN går genom EN skog. Strax börjar grälet. Ett är avundsjuk. Varför säger vi inte ett skog? Varför måste skogen alltid tillhöra EN?
En rycker han axlarna, Jag ligger bättre en tungan.

De svenska orden rullar inte lätt över min tunga. De verkar vara kantiga ord. Min tunga är ofta i knut. Långsamt, långsamt tränas mina tungmuskler. Och promenera orden smidigt ur min mun.
Och kan jag uttrycka min åsikt i bra meningar. Och kan jag undvika striden mellan EN och ETT.

Det är min dröm att en dag kunna prata svenska. Kan tänka svenskt, kan drömma svenskt, kan svenska svenskt.
Jag håller din hand, som min lärarinna fröken Svensson, och hoppas att ni kan hjälpa mig. Så länge min tunga i knut kommer fortfarande och jag över orden snubblar och faller i näsan.

Förlåt mig, Sverige!
Jag gör mit bästa.

Surströmming

Thu, 09 Oct 2025 19:46:45 GMT

Lektion sjö -

Hej fröken Svensson,

Vi har lyckat .
Vi är ännu ett steg närmare att bli svenskar.
Vi har bevisat oss själva.
Nu hör vi verkligen hemma här.
Vi har ätit surströmming!

På internet gör man en enorm dramatik av de .
Man ser människor hosta, skrika, kräkas och springa iväg.
Som om fisken fortfarande lever och skriker BOE! när man öppnar burken.
Det är förstås omöjligt. Fisken är förstås stendöd efter ett års fermentering.

Men hur som helst, vi köpte en sådan burk. Inte så mycket för spektaklets skull, utan för att smak
Numera är världen upp och ner. Dåligt är bra och bra är dåligt.
Om man varnar för något som surströmming, är det bäst att ta det snabbt. Och mycket.

Vi öppnade burken försiktigt ute i regne .
Jag sköljde den bränselsaltade fisken ren och lät den rinna av.
Jag tog en tallrik, en skiva svenskt tunbröd, gräddfil, rödlök och en hel sill.
Det såg jättegott ut.

Vi rullade upp brödet och tittade förvånat.
Varför allt detta spektakel? Kräkningar och skrik, skrik och kräkningar.
Det är väl inte nödvändigt? Det är bara fermenterad fisk
Det är gott!

Jag tog några sill och Agnes en. Sen tyckte hon att det räckte.
Då låg det fortfarande en sill kvar i burken.
Jag tänkte: det kan man inte spara, så jag kastade den bakom huset.

Fisken mottogs väl av våra magar. Det gjorde oss gott.
Är vi så konstiga eller betyder det att vi nu officiellt är svenskar? Eller båda delarna?
Vi klarade natten bra. Även dagen efter.

På kvällen väntade dock en obehaglig överraskning.
Jag satt på soffan. På bordet stod en kaffekanna med kanelbullar.
Men plötsligt kände vi lukten av fermenterad fisk!
Det var konstigt! Luktade vi från överläppen – eller hade vi inte tvättat händerna ordentligt?
Eller var det inbillning?

Det dröjde inte länge förrän vi upptäckte var lukten kom ifrån.
Vår hund, som låg och sov på soffan, luktade surströmming!
Hon hade precis rullat sig i det. Hela hennes päls luktade ruttna fisk.
Även hennes mun luktade det.
Vår kaffe luktade det. Kanelbullarna luktade det.

Det var inte meningen.
Vi har lärt oss av detta misstag, men nu är vi säkra på en sak:

Vår hund är nu också svensk!

En blå axel

Thu, 09 Oct 2025 11:14:54 GMT

Lektion tretton -

Hej fröken Svensson,

Vi letade efter svenska böcker och gick till en loppis.
Det är en soptipp med fyra väggar, ett tak, bokhyllor och personal.
All skräp från regionen förs dit och hamnar sedan hos människor i deras hem.
Där måste det finnas en bok.

Någonstans högst upp hittade vi en bokhylla med läroböcker i svenska och
i barnavdelningen fanns det alla möjliga böcker för barn.
Vi är ju fortfarande nybörjare när det gäller svenska.
Jag föreställer mig vem som ägt dessa läroböcker och varför de gjort sig av med dem.
Gick det inte som de tänkt sig? Eller var deras bokhylla för liten?
Jag skulle vårda dessa böcker.
Även om jag talade flytande svenska. Dessa böcker är var och en ett trappsteg,
på min väg mot framgång.

När vi gick tillbaka stod jag och tittade på en bokhylla. En ström av människor gick
genom den trånga passagen mellan två skåp bredvid mig.
En bokhylla var placerad ovanför den passagen.
Jag såg i ögonvrån att en äldre dam inte såg bokhyllan
och att hon skulle slå i huvudet.

I en reflex grep jag tag i hennes överarm ganska hårt. Hon blev väldigt skrämd och stod
som förstenad. Allt detta hände på en sekund.

Paus

En svensk pratar inte lätt med en främling. Det är min erfarenhet. Naturligtvis finns det undantag.
Men att en helt okänd man, från ingenstans, griper tag i din arm så hårt, måste vara en tragedi för
många svenskar. Och dessutom en holländsk man!

Spela upp

Hon tittade förskräckt på mig, hon tittade på skåpet framför sig, inne i hennes hjärnas grottor
monterades allt ordentligt ihop till en historia. Plötsligt såg jag att hon förstod och hennes blick
förändrades från absolut rädsla till avslappning. På ett ögonblick befordrades jag från hennes
anfallare till hennes vän. Jag såg skillnaden ändras ända in i hennes pupiller. Hon såg glad och
lättad ut. Allt detta hände på en sekund.

Under tiden tittade vi fortfarande på varandra och jag hade fortfarande min hand på hennes arm.
Fast jag kramade lite mindre hårt. Hon log och sa Tack sa mycket! Jag log också.
Sedan kröp hon, med en obeskrivlig lycka i ansiktet, genom den smala passagen
och var borta. Jag log fortfarande, medan mina ögon utan att registrera något gick över boktitlarna
framför mig.

Senare stod jag nere vid trappan och väntade på mina barn. Det är mannens öde: att vänta.
Jag tittade mig omkring; överallt böcker, för många för att räkna. Skulle jag någonsin kunna läsa dem?
Alla böcker är förstås inte värda att läsa. Många är det bättre att inte läsa.

Plötsligt såg jag något i ögonvrån igen. Damen från tidigare snubblade på tredje trappsteget och
ramlade. Hennes man grep tag i hennes kappa och hon kunde precis ta ett steg och undvika ett
allvarligt fall. Alla i loppisen suckade lättade. Hon tittade förvånat på sin man. Sedan mötte hennes
blick min för ett ögonblick.

Paus

Nu undrar du kanske om denna soptipp med fyra väggar hade blivit hennes gravplats om det inte
hade funnits några män i hennes liv. Mer specifikt: om det inte hade funnits en svensk och en
holländsk man. Denna rara svenska dam var i sina tankar hos sin väska, som innehöll en skörd av
böcker. Det är källan till lycka för många svenskar; loppmarknaden, platsen där man gör fynd, men
hon hade helt glömt bort att det fanns en gångväg. I tankarna var hon redan vid kassan, eller vid sin
fåtölj, där hon kunde sitta och läsa.

Spela upp

Hon log försiktigt mot mig, fortfarande förvirrad av denna skräll. Jag log tillbaka. Hon fortsatte sin väg
mot kassan, samtidigt som hon kände sig skrämd, skyldig och tacksam.

I morgon skulle hon prata om detta med sin man, med ett bord med kanelbullar och kaffe bredvid sig och
sin bok i knät.

Med muskelvärk i vaderna och ett blå-lila handavtryck på axeln skulle hon inte glömma mig i första taget.

Matematiklektioner för barnen

Sat, 04 Oct 2025 20:39:23 GMT

Lektion fyra -

Hej fröken Svensson,

Barnen hade många räkneuppgifter att göra den här veckan.

Att knäcka hjärnan precis som hasselnötter.

Barnen får logga in på en matematiktävling.

Fröken Agnes har förberett övningar där.
Det finns tusentals barn över hela världen på den webbplatsen.

Både smarta och dumma barn är välkomna.

Jona, min fyraårige son, har sina inloggningsuppgifter på ett biljet. Läraren Agnes har plastifierat kortet. Mot spillda drycker, smuts och babyspott.

Jona loggar in. Han kan börja. Han söker det ”kakspelet”

Ett djur har munnen öppen. Det sitter på plats tolv. Kakan hänger i luften på plats tjugofyra.

Jona måste placera trampoliner så att kakan hamnar i djurets mun.
Djuret smackar då högt och Jona skrattar.

Jona placerar trampolinen på minus sex och klickar på godkänn.
Kakan går sönder bredvid djuret. Djuret ser ledsen ut. Jona också.

Jona försöker igen. Hans knubbiga barnfingrar rör datormusen och klickar någonstans. Kakan hamnar i munnen och Jona får poäng.

Handlar det fortfarande om matematik? Det undrar du säkert som lärare.

Svaret är inte så enkelt som man skulle kunna tro. Det är både ja och nej.
Konsten är att Jona gör något roligt och att hjärnan samtidigt lär sig räkna.

Det är en kedja av djur, kaka, trampolin, miss, om igen, trampolin, kaka, träff!
Jona ler med sina stora runda kinder. ”Det gick bra, pappa!”

Efter leken med kakorna måste han räkna guldfiskar, bygga block, slå flugor eller vässa pennor.

Och i varje spel finns en summa gömd.
Jona blir smartare och tjänar digitala guldmynt. Girigheten väcks snabbt.

Fler kakor betyder fler guldmynt, och med dem kan Jona köpa ett flygplan.
När han har gjort alla räkneuppgifter är han inte bara klar med grundskolan.

Han är därför utbildad affärsman och konditor.

Och det är vi föräldrar som skördar frukterna av det.

Konversationslektion 1

Tue, 30 Sep 2025 21:05:00 GMT

Lektion tolv -

Hej fröken Svensson,
Här är min konversationsövning.

På Ikea

Hej fröken, vet du var toaletten är?
# Nej, ingen aning.
Hej herrn, vet du var toaletten är?
# Ja, men dit kommer man inte så lätt.
Hur så?
# På Ikea måste man följa pilarna och toaletten ligger efter lampavdelningen.
Tror du verkligen att man måste följa pilarna?
# Ja, det är det. Tycker du inte det?
Nej, pilarna är bara en rekommendation. Ikea är en butik. De bestämmer väl inte hur jag går.
# Men de är väl inte där utan anledning?
De är satta upp så att folk utan att tänka på det går den väg som Ikea vill att de ska gå.

.# Varför skulle de snälla människorna på Ikea vilja det?
För att de vill sälja så mycket som möjligt till dig.
# Jag tror inte att de tänker så.
Ja, ja, du tror säkert att Ikea, ett miljardföretag, sysslar med välgörenhet?
# Ja, det tror jag.
Varför tror du det?
# För att de svenska köttbullarna är så billiga.
Och vad mer?
# Man får fylla på sin cola obegränsat.
Och?
# Ja, jag kommer inte på något mer just nu.

Herr, får jag väcka dig ur din dröm? Köttbullarna har blivit billigar
eeftersom de är gjorda av pressat kycklingbenkött. Dessutom fick man först
12 bullar med en kopp tranbärssås och nu bara tio med en pappersmugg
med tranbärssås. Som för övrigt bara innehåller 50 % tranbär.
# Men du måste väl ändå erkänna att obegränsad cola är ett bra erbjudande?
Den colan har blivit trettio procent dyrare och hur ofta fyller dupå din mugg? Två gånger? Tre gånger?
# Nej, absolut inte. Då måste jag kissa jättemycket!
På tal om att kissa, nu har jag kissat på mig. Tack så mycket.

Konversationslektion 2

Tue, 30 Sep 2025 19:46:11 GMT

Lektion fjorton -

Hej fröken Svensson,
Här är min konversationsövning.

I supermarknad

1 Hej herr Persson,
2 Eh... hej
1 Trevligt att träffas här vid smöret
2 Ja, jag köper ingredienser till en rabarberpaj
1 Åh, gott, jag också. På tal om rabarberpaj, jag ville bjuda in dig till oss på fika
2 Eh... det går bra
1 Fantastiskt, när passar det dig?
2 Jag tror att jag har tid nästa vecka.
1 Fantastiskt, vilken dag?
2 Jag tror att nästa fredag passar bra, men jag
måste kolla i min kalender först.
1 Ingen fara. Fantastiskt. Då ses vi fredagen den 22:a.
2 Ja, med förbehåll.
1 Inga problem. Fredag passar mig också bäst.
2 Eh... ja.
1 Vilken tid?
2 På eftermiddagen?
1 Klockan två?
2 Klockan fyra?
1 Halv tre?
2 Halv fyra?
1 Klockan tre?
2 Okej.
1 Fantastiskt. Har du några speciella önskemål när det gäller mat?
2 Nej, tack.
1 Glutenfritt? Sockerfritt? Laktosfritt? Smakfritt?
2 Nej, jag äter allt.
1 Fantastiskt. Gillar du choklad?
2 Vem gillar inte det?
1 Är det ett ja?
2 Ja.
1 Fantastiskt. Gillar du också salta smörgåsar?
2 Ja.
1 Och smörkaka?
2 Ja.
1 Kanske varm vaniljsås?
2 Låt mig säga det igen: jag äter allt.
1 Fantastiskt. Dricker du kaffe?
2 Självklart.
1 Vad har du i kaffet?
2 Mjölk och socker.
1 Rörsocker eller vanligt? Mjölk eller vispgrädde?
2 Sockret spelar ingen roll. Grädde är väldigt gott.
1 Grädden, vill du ha...
2 (avbryter) fru Karlsson, det spelar ingen roll.
1 Åh... eh... fantastiskt. Det skulle vara trevligt att få ta emot dig.
2 Ja.
1 ...i mitt ödmjuka lilla hus.
2 Ja, jag kommer...
1 Ja, jag också, jag...
2 Bra, bra.
1 Ses vi då?
2 Ja, bra, bra.
1 Det låter trevligt.
2 Ja, okej, vi ses, hej då.
1 Fantastiskt, men...
2 Är du fortfarande här? Nu vet jag. Vi ses nästa vecka, och om du säger eller frågar något mer kommer jag inte alls. Jag är trött på det här.

1 -Sväljer- ja... men... jag behöver ett paket smör till...

Skeppsbrott lida

Thu, 25 Sep 2025 15:32:13 GMT

Lektion nio -

Hej fröken Svensson,

Vinden kan inte bestämma sig. Den blåser åt alla håll. Vattnet slår mot bryggan på höger sida, sedan slår det mot vänster sida. Även luften är en blandning av färger. Vitt, grått, ljusblått och de sista färgerna från solen som sakta försvinner ur sikte. På bryggan står två gröna stövlar. Mina fötter står i dem. Skönt och varmt. Än så läng.

e.Jag kastar ut min fiskespö. Jag hör mig själv tänka: ”Kylskåpet är tomt och en stor fet fisk skulle vara välkommen.” Jag får napp, ett stycke vass. Jag kastar ut igen. Återigen fastnar kroken. En vattenväxt. Jag suckar. Sedan kastar jag ut tjugo gånger till, varje gång några grader åt höger, i hopp om att varje gång komma lite närmare min byte. Ingen fisk .

Jag drar in min fiskespö, sätter mig på kanten av bryggan och lägger mig på det grova träet. Jag tittar på den vita himlen ovanför mig medan jag ligger och njuter. Jag känner en mild bris mot mina kinder. Jag skulle kunna sova här. Luften är tom, sjön verkar tom och för ett ögonblick känner jag mig to m.

Jag sätter mig snabbt ner igen, tittar ut över vattnet och bestämmer mig för att inte ge upp, varken bokstavligt eller bildligt talat. Absolut inte! Jag hoppar i kanoten med fiskespö, nät och hink och paddlar ivrigt iväg. Mitt på sjön, medan kanoten fortfarande susar fram över vattnet, kastar jag ut mitt fiskespö igen.

Men när jag drar in den ser jag vatten skvalpa in i kanoten mellan mina stövlar. Kanotens förspets skjuter uppåt. Först tänker jag: ”Det är vatten”, sedan tänker jag: ”Det är väldigt mycket vatten” och till slut tänker jag: ”Det här är en skeppsbrott!” Innan jag hinner bestämma kurs faller jag bakåt i vattnet. Kanoten fylls till brädden med kallt vatten, och mina byxor också.

Mitt på sjön är det djupt. Jag griper tag i min fiskespö, åra och hink och försöker hålla allt i kanoten, medan jag simmar med min andra hand och båda fötterna. Jag simmar som en galning, men kommer knappt en meter framåt. Jag hör mig själv flämta, medan jag känner vattnet krypa in i mina jackfickor. Mina stövlar drar och mina händer sticker på grund av det kalla vattnet.

Jag griper tag i kanoten i mitten och simmar baklänges mot stranden. Det lyckas. Jag skäms över mitt hårda flämtande. Det kommer djupt från mina lungor. Så fort jag känner mark under mina stövlar, tar jag fart och skjuter kanoten mot stranden. Lyckat! Sedan sätter jag mig på en omkullfallen björk vid stranden. Flämtandet fortsätter ett tag till. Jag knutar fast kanoten och går hem som en blöt fisk. Jag sparkar av mig stövlarna, slänger jackan på golvet och springer till badrummet.

En kvart senare går Agnes och jag till den fulla kanoten. I mina tankar fantiserar jag om att se två stora abborrar simma där, som belöning, men tyvärr. Vi drar upp den på land och även om jag har duschat och har varma kläder på mig, strålar kylan fortfarande genom hela min kropp. Sjön är lugn igen. Det känns som om jag blir utskrattad av en hel fiskstim, av rävar i buskarna och svenska människor bakom sina fönster och inombords, av mig själv. Vilken dum händelse! Jag vågar inte visa mitt ansikte, än mindre min fiskespö, här längre.

Och nu tror ni förstås att jag fortfarande ligger på bryggan och drömmer?

Gråtande hus

Sun, 21 Sep 2025 20:24:23 GMT

Lektion elva -

Hej fröken Svensson,

Den här veckan var jag i en liten by här i närheten. I byn finns det sjutton hus.
Tolv av dem är semesterhus.

Nu när hösten har börjat ser man de sista människorna lämna byn för att åka hem till Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Träden är beskärda och gräset klippt. Trädgårdsstolarna står i skjulet, man stänger grinden efter sig och hör ännu en gång bilens däck rulla över grusvägen.

Sedan följer månader och månader då huset står ensamt och övergivet vid vägen. Huset knakar under höstens stormar och skakar i den extrema kylan
och det tjuter i mörkret och när huset inte orkar mer längre kommer de första solstrålarna, värmer upp marken och det känner återigen nyckeln vridas i låset.

För en nederländare är detta ett märkligt fenomen. I Nederländerna är inte varje dike eller gränd säker, dammarna där mer än fem ankor simmar; alla kan omedelbart bli ett bostadsområde. Det finns nu så många bostadsområden och inte en kvadratcentimeter kvar att man nu funderar på bostadsområden under jord eller till havs.

Jag stod här som en smal men attraktiv holländare och tittade förvånat på all denna yta. Människorna har ett hus i Stockholm och ett hus här, en trädgård där och en skog här, en porslinstoalett där och en uthus här.

Nu önskar jag dem det av hela mitt hjärta. Jag är inte avundsjuk. Missförstå mig inte. Om jag var svensk, och jag hoppas bli det med er hjälp, skulle jag också göra så. Men för någon som var tvungen att tänka så ekonomiskt på mark, drunknar man nu i slöseriet.

Det är som om jag alltid smörjde knäckebrödet sparsamt med jordnötssmör och svensken badar i macadamianötter, eller som om jag hällde en liten skvätt kaffemjölk i kaffet, med en kex, och svensken doppar sin kanelbulle i en hink vispgrädde.

Så står de tolv husen, vackra i sin röda färg, och väntar på sin ägare som, som en fågel i bur, bara tar sig besväret att vistas inom sina fyra väggar åtta veckor om året. De övriga 44 veckorna står huset där tålmodigt, de kvarvarande ensamma och byn öde.

Men plötsligt förstod jag. Man kan vara i ett enormt hus, men bara i ett rum åt gången. Man är antingen uppe eller nere. Antingen i matsalen eller på verandan. Det gäller för alla hus.

Svensken bor i Stockholm, fyra våningar upp i en lägenhet, men hans semesterhus är som hans syrum, dit han bara kommer på semestern. Det är visserligen sex timmars bilresa dit, men det kunde lika gärna ha legat på vinden, gömt bland alla loppismaterial.

Om man ser det så är det inte slöseri, utan helt logiskt. Frågan är bara om det ensamma, knarrande och, enligt min mening, ibland gråtande huset i byn också tycker så.

Glädje är också hälsosamt

Wed, 17 Sep 2025 21:16:51 GMT

Lektion tio -

Hej fröken Svensson,
En av de trevligaste sakerna i Sverige är förstås fika.

Det tycker alla, och den som inte tycker det är galen.
Den personen borde inte vara välkommen i Sverige
Jag är faktiskt förvånad över att fika inte är en självklarhet i alla länder.

Inte bara en planka, inte en spik, utan snickeri. Helt logiskt.
Inte bara en fisk, inte en frusen sjö, utan vakfiske. Underbart!
Inte bara kaffe, inte kaka, utan fika. Hur kommer man på det!

Fika äter man inte. Fika dricker man inte. Fika är en upplevelse. Fika händer en.
Idag kom jag på att de fyra bokstäverna i fika var och en står för en ingrediens.

F för Foder
I för Inåt
K för Kaffe
A för Addera

Vår fyraårige son Jona älskar också fika.
I kyrkan, efter mötet, tar han en glasplatta från bordet.
Han ser kanelbullar, kakor och tårta.
Han tar två bitar av varje och lyfter sin tunga tallrik med båda händerna till bordet.
Där sticker han in varje bit med en gaffel.
Nu har han tårta i varje kind. Han tuggar fem gånger och sväljer med stor njutning.

En dam påpekade för oss, veckan därpå, de oskrivna reglerna för fika.
Man tar en bit av allt och sätter sig sedan ner.
Först när alla har fått sin portion börjar andra omgången.
Vi diskuterade detta så gott vi kunde med Jona.
Han verkade förstå

Tänk dig att du är fyra år och kommer till mjölk och honungslandet Sverige.
Överallt ser du söta bullar, tårta och kakor.
Man säger att du får ta. Det verkar som en dröm.

I Nederländerna är man så enormt noga när det gäller sötsaker.
Socker är fienden. Vi måste alla äta kartongiga kex med hummus.
Det gör en inte glad. Men fika gör det.
Och glädje är också hälsosamt.

Den härliga gemytligheten vid bordet. Kaffe, sötsaker och sedan
mina Jona två stora röda kinder, som är på väg att spricka.
Han lyckas pressa fram ett leende och säger: ”Gott, va, pappa?”
Då vet man att man har lyckats som pappa. När man ser sin son så lycklig.
Där går han igen, med sin tomma tallrik, på väg mot det stora bordet.
Har andra omgången redan börjat?
För honom, ja!

Det är fika!

Familjen förstörd

Thu, 21 Aug 2025 20:44:28 GMT

Lektion fem -

Hej froken Svensson,

Jag har haft två hektiska veckor. Jag måste prata om det. Det var imponerande.

Min fru har lämnat mig. Vår familj är splittrad.
En dag satte hon sig i bilen och tog med sig min äldste son. Min ögonsten. Och så var de borta.

Jag blinkade med ögonen och var ensam.
Ja, ensam, jag hade fortfarande fyra ungar med mig. Hon åkte till min svärmor. Du vet hur svärmödrar är. De kan påverka en kvinna.
Jag fruktade att hon skulle binda sin dotter med kedjor och hålla henne i ett mörkt rum.

Jag var rädd att han skulle förföra henne med världens laste
Åtminstone Nederländerna, i det här fallet. ”Håll dig borta från den där konstiga mannen!” Men det fanns ett glimt av hopp. Min fru ringde mig då och då. Därför visste jag att hennes hjärta ännu inte helt hade släppt mannen från hennes ungdo .

Långsamt men säkert kom hon tillbaka. Det tog lång tid. Hon gav inte upp.
Jag drunknade i arbete. Jag var tvungen att städa, dammsuga, stryka, laga mat, steka pommes frites, diska, moppa, damma, städa, ordna, rengöra och putsa.
Jag torkade mina tårar med min dammduk.

m.Agnes hade en massa saker att ordna i Nederländern . Hon tog med sig alla våra saker i släpbil. Därför hade de ingenting kvar i Nederländerna utom släktingar och vänner. Hon påbörjade sin strapatsrika resa tillbaka till den civiliserade världen.
Tillbaka till Sverige. Hitta hem.

Jag blinkade igen när hon plötsligt stod framför min dör Nu med husbilen och släpvagnen. Hon hade inte lämnat mig. Hennes hjärta tillhörde fortfarande mig. Hon hade bara åkt iväg av praktiska skäl.
Inte utan motvilja.

Mitt hjärta jublade när vi drack kaffe och åt fika. Normalt för kaffet och fikan.
Nu för kvinnan jag drack och åt med: min fru, Agnes.
Hon var förlorad och nu är hon tillbaka.

Slut.

Vi plockar Kantareller

Thu, 31 Jul 2025 19:33:02 GMT

Lektion två -

Hej fröken Svensson,
Jag gick med barnen för att plocka kantareller.
Med Jona, Maartje, Aaron och Isaac.
Tio fötter trampade på mossan. Tio ögon letade efter något gult.
Vi såg svampar. Vi såg alla möjliga svampar.
Skogen erbjöd oss ett brett utbud.
Aaron ropade: Jag ser en!
Några var gömda bland mosset.
Pappa säger: Aha! De gömmer sig för oss!
Jona sa: “nej, det kan de inte. Svampor kan inte gömmer”
Vi plockade några kantareller. Gratis och utan kostnad.
Nu blev barnen giriga. Du såg dem tänka: mer, mer, mer.
Med vidgade pupiller sprang de omkring.
Medan de sprang hittade pappa en hel hög.
Kom hit snabbt! Kom och plocka!
Kantareller plockades av barnens händer och kastades i hinken.
Nu kunde kantarellerna inte längre gömma sig.
På kort tid hade vi en hink full.
“Mamma kommer att gilla det, eller hur pappa?” sa Aaron.
Vi tog med oss åtta andra svampar. För att slå upp dem i vår svampbok.
Mamma var rädd att det skulle finnas en giftig svamp bland dem.
Hon tänkte: snart kommer vi alla att ha skum i munnen.
Vi kontrollerade svamparna med vår bok.
Kantareller har en räfflad hatt och är ljusgula.
Mamma skulle rengöra och baka dem.
Sedan åt vi middag. Vad som hände efter det minns vi inte längre.
Vi vaknade alla nästa morgon mitt på ängarna.

Kycklingdramat

Tue, 29 Jul 2025 19:14:27 GMT

Lektion tre -

Hej froken Svensson,
Vi hade en intensiv vecka.
Jag målade. Agnes undervisade. Christoph, vår tvåårige son, spelade.

Inget fel med det, tänker du kanske.
När jag hoppade ner från stegen och ville fylla på min färgburk,
såg jag Christoph sitta på huk bredvid hönan och kycklingarna.

Han följde deras rörelser. Han hörde varje pip från de små kycklingarnas käftar.
Han kunde inte motstå frestelsen och öppnade burens dörr.
Jag ropade NEJ! Dörren stängdes snabbt igen.
Christoph reste sig upp. Han kände sig påkommen.

Faran var över. Moderhönan kluckade avslappnat igen och kycklingarna följde i hennes benspår.
Men när jag hoppade ner från stegen igen, såg jag Christoph igen!

Den här gången var dörren öppen, taket borta och hönsen i panik.
Christoph bar en stor svart hink. En hink av sorg.

Med sin lilla dödliga hand hade han tagit ett kyckling.
Han klämde. Drog djuret till sig. Och kastade kycklingen i hinken.

Stolt gick han med hinken till pappa. Pappa fruktade det värsta.
En blick i hinken. Där, på marken, låg en mormel. Ögonen stängda. Snabbt andningsbart.

I tre steg (som en annan skulle göra på tio) var pappa vid buren.
Han lade djuret på gräset. Det var så gott som dött.

Modern blev panikslagen och steg upp på djuret.
Christoph skrattade. ”Roligt” sa han.

Pappa lade tillbaka allt som det var.
Men det väcker inte någon kyckling.

Sedan snabbt till Agnes, som, mycket passande, övade på bråk.
”Kycklingen är död. Krossad av Tiftof*.” Hörde jag mig själv säga.
(*hans smeknamn)

Christoph blev förvisad till sin lekbur.
Vi var tvungna att bekänna hans skuld.

Vi meddelade ägaren via telegram: Christoph, klämma, kyckling, död, vad gör man åt det?
Ägaren suckade till och med och sa sedan: ja, det kan ni inte heller göra något åt.

Jo, lite grann: han har pappas gener. Pappa älskar kycklingsoppa.

Hämtade ett gratis piano.

Fri, 18 Jul 2025 19:34:46 GMT

Lektion sex -

Hej froken Svensson,

Idag körde vi bil genom det vackra Sverige.
Min telefon pipade och pipade igen. Jag tittade.

En bekant till mig frågade: ”Vill du ha ett gratis piano?”
Nu säger jag alltid: gratis är det bästa priset.
Men nu sa jag: ”Ja, visst, var?”
Han hänvisade mig till en Facebook-sida, men jag har inte Facebook alls.
Så han svarade åt mig.

Inom en kvart var det ordnat. Vi kunde hämta ett piano på kvällen.
Damen i fråga fick ett nytt piano. Jag tror det var en flygel.
Vi packade bilen och släpvagnen med filtar och spännband
och körde för att möta den vänliga damen.

Efter lite letande hittade vi adressen.
De svenska vägarna är mycket bra, men vårt navigationssystem är inriktat
på det flacka landet i Nederländerna och blev förvirrat.

Damen visade oss pianot. Vi tänkte: ”Packa ihop och sticka innan hon ändrar sig.”
Vi var tvungna att lyfta pianot tillsammans. Min fru har inga problem med det.
Hon har fött fem barn. Ett piano är en barnlek.

Vi tog var sin sida och lyfte pianot fem meter.
Damen tittade på. Hon hade ont i ryggen och kände vår smärta för oss.
Vi försökte lugna henne, men jag vet inte om det lyckades.
Vi vilade i tio sekunder och lyfte sedan pianot ytterligare fem meter.
Ytterligare sju gånger fem meter kvar.

Så bar vi det stora träinstrumentet från hennes veranda, direkt in i släpvagnen.
Bara från knäna. Inget gnäll. Damen stönade när vi
med en suck placerade pianot i släpvagnen. Hon var lättad.
Vi tackade denna snälla dam varmt och fäste pianot med filtar
och spännband.

Min fru körde mycket långsamt nerför uppfarten. Ännu långsammare körde hon
nerför backen. Hon tittade hela tiden bakåt för att se om pianot höll sig på plats.
Under hela vägen fortsatte hon att titta bakåt. Skulle pianot inte skaka loss från vagnen i nästa kurva
och falla ner i diket? Bland kantarellerna?

Efter trettio nervpåfrestande minuter var vi hemma.
Vi bar in pianot i huset. Den gymnastiken kunde vi också klara av.

Så fort min fru satte sig bakom pianot var hon återigen den eleganta dam jag kände.
Hon spelade Bach och jag njöt.
Jag förvånade mig över att vi så snabbt kunde skaffa ett piano i detta främmande land.
Vi var tvungna att sälja vårt piano i Nederländerna för att kunna flytta hit.

När jag tittade noga på pianot fick jag mig ett gott skratt.
Det var ett holländskt piano med en stämplar från en pianostämmare i södra Tyskland.

Det pianot har gjort en lång resa. Från Holland, Tyskland, Danmark, Sverige.
Men nu är det äntligen hemma.